ÅDetÅ Åitttässte ålå SIT tit TEEN Åål, atlt UN LAe Lenom sioserz bliswit Truldsalt, utan fast mera of det enkla men doc wigtiga skälet, att Han fom hwar oc en rätiskaffens man, mera ars betade för himlen än för jorden, För detta ärorika kall försakade Han ju allt — försakade iu sin egen winning? Och monne ej denna werldsförsakelse utgår en af Presteståndets utmärkttaste egenftas per? Och månne den ej också utgjorde ett hufwuddrag i Prosten Schartaus karakter? Fråga hela den samtid af alla åldtar och klasser, fom i mer ån fyratio år från hans läppar emottagit fannins gens ord ech den skall witma, act förlusten år oersättlig. — Hans outtröttliga nit att arbeta på Jes fu Rikes tilwert, hans oförliknel ga förmåga att sprida ljug öfwer Trons demlighet od hans upps byggliga föredragningssätt, hwarigenom san ej blott uppiyfle, utan rörde och öfwertygade — dessa fänsvnta egenskaper hafwa en läng tid, medan Prosten chartau ännu lefde, framtahat en billig gärd af alunänhetens aktring. — Men nu — sedan den osörgätuges stämma tysinat ibland oss, monne de ej nu mer än nåsonfin förut framkala densamma? Menskligbetens största och berrligasie mån mwårdes ras ju wanligtwis mest efter ddden? — Ty då först wärderar man dem rått, sedan man förnunis mit, att de ide nera finnas. Detta år äfwen förhållandet med mår Shartau, Han skall tildfs wensyrs i fin graf skattas högre, än då hyan ännu lefde — ty wi skola söka långe och kanste ändor forgäfwes efter en man inom wårt Stånd, fom med sådant alfwar, med sådant nit, med fådan kraft och sådan fromgång werkat Hans werk, fom honom fändt dade. Fråga alla och en owar, som hört den wäldige Predikanten från det Heliga rummet uttyda lkrifterna — och de skola slå fig för sina bröst och säga: sannerligen war detta en rättfärdig man. Han war full af enda od sanning. Det war ide en wanlig Lärare, fom följer den döda dokstafwen: Han gaf lij åt den. När han talade i Templet låt det fom en af de Heliga Guts mån hade talat, hwilla woro rörda ef den Heliga Anda: Haen talade ide med konstiga ord — Han talade Christendomens enkla men kroftiga spräåk, fom går från hjerta till hjerta — det låt jour en Paulus, fast med föråldrad fråms ma hade uppstätt ur fin graf — och man tydte i sanning, att fjeljwa rummet tördes, på hwilket man slod. War det ej få? J fom höst honom, I funnen bewittna sanningen häraf. Det år ide eft tomt ohm af smickrarn uppdicktadt leford, sädant det plågar wanligtwis gifwas i wåra utfournan: de liftal. Det är ett fritt och ite beftåldt loford. Det är den allmänna öfwertygelsens wittnesbörd: det år tusende menniskors sammanstännnande röst, fom hjuder öfwer den oförgätlige mannens siofs det är siutligen uttrycket af den oförståda saknaden. Men pwaråt syftar allt Jetta? Man will bärnicd förbereda en uppmärksamhet, fom den bortgångnes minne spnes fräfwa af det Stånd, Hwiltet stall altid, så långe Swensku kyrkan får, räkna för an heder att kunnat tillegna sig en sådan man fow wår Sc artau — der är lirwäl icke blott en fåsan uppmärtsamhet, fom ger den bortgångne silt wälförtjenta loo:d — till en såt an gårb at den bortgångnes minne dehöfwer man wäl ide upps m ana det enda Ständ, fom åtagit fig att sprida upplysning 7 — det är en uppmärksamhet, som fors drar uppoffring ocd skulle i och med detsamma blifwa ett hedrande bewis på den vrtit de corps bwilfen borde utmärka Presleståndet framsör ala andra. Ty böra ej wi Prester framför alla andra bistä hwarondea i råden och wara hwarandras hjelpare — wi som sielfwa äro kallade att predika frbjuns oc barn:he tighe:ens ewangelium? Är det ej få? Och i sådane fall köra wi wäl hjelpa ben framtör alla andra, som lik en Schartau försakat allt för den goda satcn. Jag frågar ån en. gång: Siulle det ej wara en tår mera för det Stånd, som Schartau tillhört, än för hans eget mins ne, om ej hans skulo blef godtgjord? J England — jag wågar påstå det — hade Schartaus skuld redan wa:it betald af hrstendomens ech uppipsningens wänner. Når den förtjenstfune Swenska Legetienspredikanten Å:: Brunmarkt afled i London, sedan han nyss erhållit Miunktorps pastorat af Weasterås Stift, på bwilket utmärkt fått wedergalde ej då Religionens wänner, fast i ett främmande land, denne nitiske kårcrens förtjenster? Sammansköts ej en betydlig sunma åt hans Enka och Darn? Jag met wäl och tör på örhand, att flera anmarfningar Rela göras emot denna hemställan — kamte fal allt detta, som Jns. yttrat, miss:ydas, ja — till och med förlöjl.gag. faftan m mna. 2— 2.