J en Varerings-fommitse en Ledamot den frågan gjorde; hur högt en wiss Borgmästare man billigtwis soxera borde? Den frågan, finner en och hwar, att swara på få lätt ej wer; ty först och fremst bör man ju weta om allt är mitt, som mitt skall heta. Emedlertid war frågan gjord — och han fom skulle föra ord fig pliktig anfäg att med laga formaliteter den upptaga; i ödmjukhet hemställande till alla wederbörande, hwad norme man härwis berde följa, för att ej något undandölia t ill Statens stada och förfång och bärtill swartes på en gång: att först man undersöka borde hwad werkligen han rådde om —— —— mm — — —2 Taxeringen. och buru muocket det utgiorde, bang. rått:förwårfda egendom, — Nu pröfningen blef företagen, och — fom man spått förut — befanns att utaf löst och fast, af bådadera slagen knappt något lagligen war bang, Jur skad man härwid sig förhålla? högt ropte en tareringsman; monn sakea icke hjelpas kan, om för Borgmästarn sätts en nolla? den nollan då betyda skall att i ett få twetydigt fall, fom oförnekeligen detta det säkrast år, att blott utsätta bwad den bebådning wara må, som ungcfät kan återstå, utaf Boramästarns hela wärde, jfall em dwar fin rått begärde. Förslaget wann approdation — det war en löllig discussion. — vev ROR