————— Den olycklige Konung Ludvig XVI:s Testamente. J den beliga Trefaldighetens Fadrens, Sonens och den Helige Andes nanm! J dag den 45 December förklarar jag, Ludvig XVI wid namn, Konung af Frankrike, jag, som uti mer än 4 månaders tid lillika med min familj warit inspärrad uti Tempeltorriet i Paris, på begåran af dem fom warit mine egne underfåtare — jag, four sedan den 19 dennes warit beröfwad ell gemens stap med min fomilj, och dessutom inwedlad i en Process, hwars utgäng mid menskliga lidelser icke fan förurses, ech hwartill uti ingen för handen waronde Lag finnes medet eller förewändning så wida Jag olott i Gud har ett witine til mina tankar och en beskyddare, tid hwilken Jag mig wända fan, jag förklarar i hans närmaro detta wera min sista wilja oh mina tåntefått i dödsstunden. Jag öfwerlenmar win sjal åt Gud min Skapare, och beder honom att efter fin barmhertighet uppsa tasa henne, och ide domma henne efter bennes förtjenst, utan efter wår Herres Jesu Christi, som gitwit fig Gud fin Fader iid est offet för oss menniskor, ehuru owåärdige wi ån woro. (Hår följer bans Heligiong-befånnelfe, fåjom en ijrig Romerfl-Eaibolft, hwarefter Testamentet således fortfar). Jag becer gaia den, som jag ewetande par funnat fdrolampa, (ip weiterligen påminner jag mig det ide) eller dem, kwilia jag tunnat gifwa ett elakt exempel elev förargelse, att förlåta mig; jag beder dem, som hafwa medlioande, att förena dexas böner med mina, för att erhåla of Gud fåra stelse för mina spnder. Jag ferläter af allt bjeria dem, fom utan mitt förwållande blifwit mina render, oc beder Bud förläta dem, få wal fom dem, hwilka genom en falsk eller orätt försltådd ifs ver tilfogat mig ondt. Min hustru, mina born, min syster, mina fastrar, mina bröder och ala, OM Hud mig genom blodsband eler rå något annat fått warit förbundne, andefaller jag Gud; pnåct de: beder jag horom, att ban wille fösta barmgertiga blickar rå min hustru, mina barn och Lal: sptet, som så länge lidit tillika med mig, och att han, ifall de skulle förlora mig, wille genom in nåd urproalla dem, få länge de skela wislas i denna förgängliga werlden. At min hustru anbes ualler Jag mina barn, Jag har aldrig twinat vå hennes moderliga Ömhet ; men jag ber henne tamför allt göra goca Christne och rältskaffens menmiskor of dem; låta dem betrakta denna werl618 höghet, (ifall de aro bestämda att njuta densamma) blott såsom ett farligt och sörgängligt odbt, och endast fåfta fina dgon på ewighåetens fasta om beflåndiga åra. Zag beder min fyficer foris årå i un Ömhet emot mina barn, och wara för dem som en moder, ifall de skule wara få olpckliga t: förlora sin egen, Min hustru heder iag förlåta mig allt det Onda, fom hon lider för min skull, MINE den förtret jag tunnat tiafoga henne under mår: äftenstap; bon tax wara försäfra) derom, it Jag inger förebråelse gör henne, ifal bon lkulle tro fig hafwa något att förebrå fig sjelf. Mina arn andefaller jag på det alfwarsa mmasle, att, näst der soln de äro Bud styldige, hwilten de måste atta öfwer allt, beständigt blifwa enige inom fig, wara fin moder lpdige, och tadfamme mot henne 5 all den omsarg od mbda bor för fig för deres och min skull, font anse min syster såsom fir neta moder, Min fon anbefoller jag, i fal han skulle mara så olycig oc blifwa Konung, att be infa, det kan helt och hållet måste uproffra sig sör sine medborgares lpcka, glömma olt hat, ämno, od ispnnerbet hwad fom har afseende på mina utståndna olyckor och bekymmer, oc att han vell fon göra folkets wika genom ett Regeringssalt efter Lagarna, hwilka dod er Konung endast m bibehålla, uträttande det goda som hans bjerta önskar, genom en erforderlig myndighet; emedan är annars, då ban år förmycet bunden, och saknar derigenom ofta em silv: Z3 U oDblia A.. C . MN ;