Denna bilden af ett båttre öde är of dig Louise! en bild, der Du sofwer nu ibland de döde, ifrån wämners famntag flild. Du skall ej i grafwen ewigt blifwa, i ett famntag ack! så kallt; grafwen skall en dag dig återgifwa i en skönare gestolt; Då wi råkas, som jag hoppas åter, wida sällare, än här, I den werld, der ögat ej mer gråter od der glädien ostörd är; J den werld, der man ei efterfrägar smak om snille och talang; dlott ett djarta, fom af kärlek lågar, upphöidt öfwer deras rang. Då Du ägde just ett sådant hiersa, fom af kärlek blott dellar få i glädiens ro, fom sorgens smärta: Din talang Ditt bierta mar. Sakert år Du med ett fådant sinne mera fån, än här Du flod, i det goda landet: (9 derinne år man säll, fom man är god. Så farwäl — farwäl du goda flicka! fom en drud till fierran land med sin bröbopsfrona wi dig skicka, flälzd utaf wänners hand; då i sorgens bögtidkdrägt wi siiga till Din graf wid sångens liud, att i swarta tempelchoret wiga dig wid dimmelen och Gud. sin en gång farwäl — men jag betingarett af Dig, som fri och säll: Eänk Tig ned til of på englawingar någon eml 8. sliernflar qwåll; då wi grubbla öfwer lifwets gåta, för att sjelf förklara bäst, hwarför nu Du skulle öfwerläta of oc den Du älslat mel.