pr Hen rese v ee pp FRE Reflexioner af en Religions-Lårare i Tyskland öfwer firandet af Fastan. (Öfwersättning.) (Jnsändt.) — — — Det förefaller mig i sanning besynnerligt, att Fastan i allm änhet icke hålles i de delgd, som man borde wänta. Wäl gifwas författningar, hwilka jemte Religionens heliga bu ålägga hwar och en i fin stad, att få länge denna för Chrisina församlingen få dyrbara högtid mc rar, afbålla fig från alla offentliga, andaktsstörande nöjen, hwarigenom ej sällan allmän förargell wäckes, och ett förwillande efterdöme gifwes åt den mindre upplysta folkhopen; ja — wäl har detta fal den lagstiftande makten ide förgätit, hwad Religion od samhällsordning bjuda, utan ul tryckligen förbjudit baler, assemblser och spectacler under fastan, samt anbefalt ala och en hwar hwilka det tillkommer, att mata öfwer lagarnas efterlimmad, att sädont ant hindra och afböja — men detta alt oaktadi, förmärkes likwäl i detta fall en tilltagande lättsinnighet, fom fäster fig öfwe sådana fördud och kollar en dylik laglydnad för pedanteri, och följaktligen den ordningsman i sam bålet, fom pyrkar sådant, en pedant. Med sådana hederstitlar belönas ofta ordnings mannen; d deremot den, fom aldrig nitälskat för ordning oh Mif, umärkes med hederstitlar af helt annan be skaffenhet. Neligions-Låraren har i detta fal en beswärlig plats i samhället, få wida han will be fordra ordning inom församlingen. Hans nit misstydes få ofta af dem, hwilfa antingen äro fö kortsynta, för att funna bedömma hans affifter, eler må hända för läåttsinniga, för att funna unde några weckors tid försaka fina nöjen, efter för sjelfkloka, för att låta rätta fig, eller flutliget för litet öfwertygade om än damålet och wigten af en sådan bögtid. För att nu kunna i et strid of få många olika och ganska oblida omdömen ställa fig så, att aktning och kärlek LÅ rare och Ähörare emellan ide rubbas, fast ån nitet hos den förre fordrar föriafelfe hos de fer nare, detta år i sanning en swårare konst ån man tan föreställa fig Härtill kommer, at de förmögnare och få kallade förnäma, bwilka alltid ge tenen, der de flå fig red, äro wanligtwi meft böjda för dylifa afwikelser. Det hör till tidens löjlighet, att man gerna will efterapa dem, ehu ru de ide hafwa något, fom förtjenar efterhärmning. De äga wäl en wiss förmögendet och ett wiss btligt anseende, men sakna dock ofta hwad man kallar moraliskt od ännu oftare hwad man falla religieust wärde. — Når nu ReligionssLÅraren wid imponera på allmänna tonen; få måste han of ta wid sådana tillfällen, fe sura miner, der han förr såg de nidigaste, bryta wänskapens band, oc underkasta fig de bittrafte smädelser. Han är werkligen i fådant fall beklaganswärd, få ofta har blir offer för ett nit, hwilket ej öfwerskrider fina grånfer, utan fordrar endast, hwad rått och billig är, eller ywad gällande författningar föreffrifma, Men om än lagen ej förböd dans under Fastan så frågas, om i alla fall någon fordran af Läraren inom församlingen kan wara billigare än den att bans åhörare ätminstone under dessa få weckors tid afhålla fig från baler, sälskapstheatrar m m., som ju ofta föda af sig idel coqvetteri och ännu mera, då hela den återslående tiden af året äZ dertil mer än tillräcklig. Hwarföre skola just då baler anstallas, som antingen funnat anflållat före eller oc ester Fastan? Hwarföre skall man just mid denna tiden på året fördrifwa dagarna med fin parure och nätterna med dans oh kurtis, för att funna dagen derpå ursäkta sitt uteblif