Besynnerliga exempel af måttlighet. Man har ofta sagt, och genom många försök bekräftat den sanningen, att menniskan kan lefwa frisk och stark af oändligt mindre föda, än man wanligen anser för nödwändig. Man finner dagligen, huru wissa personer förtära femdubbelt mera i mat och tiodubbelt i dryck, än andra; ofta förtär en liten mycket mera än en stor, en mager mer än en fet, en sjukling mer ån en frist. Fruntimren i allmänhet åta mycket mindre än karlarne. Allt detta år långe kändt, men ej onyttige att ofta påminna, emedan en allmän inskränkning af bordets öfwerflöd, ej allenast i anseende till för dans bestaffenhet, men ispnnerhet till dess myckenhet, skulle äga i Politiken, Moralen och Medicinen, de wigtigaste, nyttigaste oh widslräcktaste fö jder. De flesta, fom tro fig lefwa mycket måtteligt, oh fom tro det med skäl, när de jemföra fig med hopen; tunna dock anscs för werkliga frossare i af seende på det ringa naturen kräfwer til menniskans nåring. Men smakens nycker och wanans lag skiljas få swårt ifrån det werkliga behofwet, att man nåstan omdjligen fan utfåtta gränsen, hwarken för måtta eller öfwerflsd. Hwar och en känner Cornaros exempel (bang bok om konsten att mins na en läng lifstid, finnes öfwersatt på Swenska,) fom mid 40 år, från fior fråssare, fom han mar rit, blef på en gång få måttlig, att ban ide förtärde mer ån 12 uns mat och 14 uns dricka om dagen; blef härigenom botad från alla de krämpor, han förut måst widkännas, oc lefde tid mer an 100:de år. Den store naturforskaren Newton, från den tid han började författa fina odödliga arbeten, inskräntte fia föda tid en kyckking om dagen, och drack aldrig annat ån watten. — Franklin, en af Newtons mwärdige efterträdare, under den tid ban war BVoktryckare i Boston, lefde 6 wecor af blott ungefärligen en mark bröd om dagen, utan annan dryck än watten, och utan att känna den minsta fdi swagning tid kropp eller själ. Hans mor, fom blef frågad, hwarföre def fon förde ett få befpna nerligt lefnadssätt, swarade: Det år derföre, att han läst en gammal narr, fom beter Plutarchus; men jag låter honom hållas; ban lår nog ledsna mid förfötet Men fastän han ej flåndigt beböll denna ytterligt siränga regime, iakttog han dock under hela fin lisstid en owanlig måttlighet. Det är denne namnkunnige man, (om derättar de twenne följande exempel: Det ena af en Mjölnare från Landskapet Essex, fom han träffade i London. Denne man bade warit en af de grofsta fråssare, isynnerhet på starka tötträtter, såäsom oxkött och skinker. Wid 50 års ålder hade han blifwit gråslis gen fet och oskicklig till allt arbete, kunde knappast gå, war nastan ständigt enrhymerad, kände sig trött mid minta bemödande, och dog från dag tilltogo alt mera hans mattighet oh krämpor. En Engel? öfwerså:tning af Cornaros bot Hade fallit honom i Händerna. Han blef få intagen af dens na lässning, att han firar föresatte fig att följa def föreskrift få noga fom möjligt war. Han rer glerade fin dagliga föda från denna slund till en mark mjöl, blandadt i mjölt och några Ågg-gulor, ywaraf tidreddes en Pudding; och drack ej annat än watten. Efter några månaders dylik diet, afs sog fetman ansenligen; ban fann fig i stånd, att förrätta fina syslor, och gå tång måg til fots; samt såg fina kcämpor alldeles förswinna. Då wille han försöka, att bringa fin måttlighet ännu längre. Han afdrog först åggegulorna och sedan sjelfwa mjöiken; få att äntligen återstod en mager soppa of mjöl och watten, hwariill lades litet salt. Han hade redan lefwat i flera år på detta fått, då ban tåkades of Franklin, Han war frisk, star! och rödvlommig och fåg ut som sielfwa helsan.