Den olyckliga Drottning Marias af Skottland sista funder. (Fortj. från N:e 10.) Srefwe Kent war länge obeweklig i afseende på denna artikel, ehuru Maria förestälte bonom, att sjelfwa anständigheten fordrade, det någon af hennes fruntimmer åtföljde henne och att det war omöjligt att Drottning Elfabeth kunde gifwa få stränga ordres. Maria, fom wid tidningen om fin död ide förmärkt någon oro, blef högst bestört öfwer Grefwens hårdhet, och utropade i känslan af fin fordna wärdighet: Jag är Cousine til er Drottning, en ättling af Henrik ViI få wäl fom hon, Enka efter en Konung i Frankrike oh krönt Drottning i Stottland. Denna ådla stolhet gjorde werkan och Grefwen wågade ej längre fåtta fig emot hennes billiga begäran. Sckawotten mar tilagad i samma fal, der hon blifwit dömd, oh fom nu mar uppfylld af åstådare. Den war öfwerdragen med swart, äfwensom siolen och dynan. Drottningen besleg dens samma med allt utseende of tillfredsställelse, giorde korstecknet och salte fig sedan på stolen. Man upplaste på nytt befallningen angående exekutionen; bon syntes ite gifwa aft derpå, utan bibehöll olltjemt fin lugna blid. Häruppå framträdde Domprosten i Petersborough Dottor Flescher, för att bedja med benne. Men Drottningen (som war Katholik och hade begärt fin Bigifaders tjenst, hwilket man wägrat henne) förklarade firar, att hon hwarken kunde afhöra hans böner, eller med stillatigande gilla dem — hon lade fig sedan på tnå och läste en latinst bön. Doktorn forifor likwäl stöndigt att bedja, ehuru Drottaingen flera gånger försäkrat bonom, att hans böner woro ganska onpttiga, samt lät honom förstå, det hon på denna schawott kom att utgjuta sitt blod för sin tros förswac. Dottorne böner wore ide allenast onpttiga, utan äfwen högst förolämpande emot denna olpaliga Drottning, hwilten man wille skymfa äfwen på brädden af fin graf. Flescher sade henne, att Elisabety wisade henne i detta ögonblick den ömma del, hon tog i hennes wal, emedan bon oats tad: det straff bon med få mycken råttwifa ådömt henne för fira brott, ide oestemindre war forgs kälig om att betjena fig af alla möjliga medel, för att rädda hennes själ och hade skickat hononr, Flescher, för att arbeta på hennes omwändelse: dödens arm, lillade han, är redan utsträckt öfwer Er och yran fatt tid roten af trädet: den Högsle Domaren in äntar Er inför fin thron — Ev lIefs nadsbot är öppnad. Utan en snar omwändelse stall Ni inom några ögonblick bliswa kastad i den mörka afgrund, hwarest är gråt och tondangnisflan.? Maria sökte flera gånger afbryta hans tal; men sörgäfwes — han teg ice förr, än begge Grefwarne pålad: henom spstnad. Emedlertid hade den höga brottslingen tagit tiden i att, för alt enligt fin kprtas bruk och med krusifixet ständigt i handen bedja. Grefwe Kent gjorde gäck af hennes andäktighet och förmenade henne att ide hafwa Jesus i händerna, utan i hjertat. Maria försätrade honom tillbaka, att hennes hjerta war intagit äf kärlek för hennes Frälsare. Hon giorde fin sista bön på Engelsta. (Mera e. a. g.) nmi— LL —