Om wi se de sista sandkorn rinna, Glada, uti lifwets timglas ned, Se, att wi igenom döden winna Cwig lycka, ewig ro od fred, Derför föll du också lycklig worden, Gode Yngling! i din knoppningsdar; Jnnan du rönt striderna på jorden, Du ifrån den redan gången war. Lik en ängel, som från höiden smyger, För att bwiska tröst åt menniskan, Men nästa baonblick hemflyger, Kom du hit, såg werlden och förswann. Sorgsna Moder! ur ditt skumma öga Torka bort din smärtas heta tår; Se mot grafwen ej — men mot det höga, Der din Hugo ibland stjernor går. Liuft han småler fri från hwart bekymmer Åring guldlockigt hår med segrens krans, — Jntet moln dess glädje mera skymmer Der han wistas i sörklarad glans. Och du, gode Lärare! dig trösta Med det hopp, som Religionen ger. Snart skall också skördaren dig hösta, Snart du se den du nu sörjer här. En gång alla fromma samlas åter Uti ljusets, uti fridens bygd Hos en Far, som swagheten förlåter, Som belönar deras tro och dygd. Snart skall också jag gå hän til hwila, Yngling! nu till dess ett fort farwäl: Snart skall uppå wädrens wingar ila Till sitt rätta fosterland min själ. — Ren från grafwen swarta faran fliges Ett farmål jag fåger ån en-gång; OM den dystra dödens klocka tiger, Tysine också nu min enkla fång