Elegie öfwer Ulrika Bejers sraf i Götheborg. (Jnföres på begäran.) Hur lycklig du, som uti mörka griften Hon med tiå exempel nogsamt lärde sorgligt sänkes ner — ö r Religionens wän, Och, som öröfwad utaf lifwets skiften, med fwas öden hmlen ån beskärde, icke pröfwas mer? ö lugn går bort igen. — Träden hit och sänken ned ert öga, Huru wiss den är om sin belöning J, som andens än! för sin möda här, Skåden lifwets mål — och mot det höga fom, tin fina dars fö sköning, ö blicken hoppfullt sen. sökt sitt goda der, Detta lån, som jorden återbördar, Med de friska wårens blommor hölje egnas denna tår — wi din enkla graf. Hennes minne öfwerallt man wördar — Må din gode Engel bli wårt följe dygdens lof det fär. öfwer lifwets haf!