Hjalmars Dödssång. (Jnsändt.) (Forts. från N:o 10, och flut.) Sedan genljudet af sångens och harpans sista toner bortdött i rymden, blef en djup förtwiflansfull tystnad i salen. Konungen fatt begrundande, och förgat att låta det guldsmyckade dryckeshornet gå omkring, för att helsa Hjalmars, hans fordne Wärnarmans, skugga. Men ändteligen stod Oddur upp, och gaf Jngeborg Kämpens ring. Men hon wille icke öfwerlefwa Hjalmar, utan blef sjelf sin bane. Henna dödssång hade i många århundraden bibehållit fig såsom folksaga, innan de MNordiffa qwäden samlades: men melodien blef förlorad, då skald och sån, gare upphörde att wara detsamma, och det tillhör ett senare tidehwarf att gifwa den åt ett qwäde, fom sofwit länge nog hos Hjalmars swärd, och genom sångens förtrollande toner skall befwärjas att stå upp ur den förmultnade kämpens grafhög. Detta äfwentyr och skaldeqwäde är en spegel af det Nordiska kämpalifwet, hwars karakter war djup känsla af lifwet och en öfwer ödet upphöjd kraft, eller på en gång kärlek till lifwet, och ett högfinnadt förakt för dödens en ren motsats af senare generationers lynne, hwilka genom däraftig, vedantisk, af sjelfswåld och ftillas sittande sammanparad uppfostran, samt en deraf alstrad kraftlös, men oregerlig och läg tidsande, småningom slägte efter slägte förwekligade, förlorat den froppss och finnesstyrka, det mod, lugn, allwar och den själsstorhet, som är den oförderfwade