Gotlands tidning – 24 februari 1865, sida 3

er hos alla uppträder fiendtligt emot statskyrkan, och att mångenstädes denna kyrkas eget presterskap utså frön ders till. Unga och föga wetenskapligt bildade mån inträda i kyrkans tjenst och emotse då merändels en lång kedja af år utan inflytelse och med högst otillräckliga inkomster. De söka efter ett medel att lätt och hastigt winna både det ena och det andra, och werksammaste medlet har bes funnits wara att fälla fig i spetsen för en fanatisk rös relse; men oftast händer dock, att fanatismen wäl fatt i gång, mwärer fina första ledare öfwer hufwudet och tages då om händer af fullkomligt obildade äfwentyrare, fom snart wända rörelsen mot de förstnämnde. Och hmwars före? Jo, emedan wår läras yrkande, att menniskan skall lefwa efter sin tro och bewisa sin tro med sina gerningar, detta talet om gerningar och om en ren wandel såsom trons frukt, wilja erkeläsarne icke höra talas om; den som derpå lägger ringaste wigt förklaras af dem predika en djeflalära. Tro och åter tro är för dem det enda saliggörande, och med tron allena mena de fig hafwa foms mit i ett tillstånd, hwari de äro höjda öfver alla pligter, emedan de ide funna fynda. Them renom är allting rent, äfwen det fom eljest anses förkastligt ibland mens niskor. Når de wål hunnit detta sta dium, befinna de fig i öppen fiendskap mot de förnuftiga institutionerna i fams bället, fom då till sitt eget wärnande ofta twingas att för dem öppna fängelsets eller dårhusets portar. Det läseri åter, hwari uppenbarar sig ett rent och djupt kändt andligt behof, måste hos hwar och en annan, fom hyser en ren och fast grundad öfwertygelse, tillerfäns nad aktning. Men med dem må ide sammanblandas dessa sekterister, fom öfwermodigt bjuda spetsen åt hwarje försök att öfwertyga dem, huru illa deras satser Öfmers ensstämma med en för menniskans andliga behof fann och lefwande lära. Emot sådane folkförledare, fom utan minsta logiska sammanhang upprepa en massa lösryckta bibelspråk och dermed wilja bewisa hwad som helst, så snart de påträffa personer, för hwilka detta är bewis nog, är det som samhället, och presterskapet i första rummet, borde uppträda med allwarligt nit, Det fonatiffa läfes riet förwrider och förfäar menniskorna genom fina föra willelser och öfwerdrifter, och emot detta onda finnes icke mer än ett werksamt medel, nemligen en werklig och ges nomgripande folkunderwisning. Beklagligtwis hafwa dock flera läsaresekter kommit till den punkt, att dels wilja de icke tillåta den uppwärande generationen att emottaga en werklig bildning, och dels, hwad ännu olyckligare år, tyckes en del af presterskapet ite utan wälbehag åse en sådan gensträrwighet. Hwad som i korthet här blifwit yttradt, är wisst icke något nytt; detsamma har förut ofta och bättre blifwit sagdt, men det har aldrig nog beaktats och kan derföre ej för ofta upprepas. AA AAnm AW —