Gotlands tidning – 3 februari 1865, sida 3

Då djuren ade sla tillactigt att dricka, ata Ce icke heller, och då törsten i och för fig sjelf alstrar afmags ring och brist på wätskor inom kroppen, ökas denna wers fan ännu mera genom minskad foderluft. Magra djur angripas dessutom wanligen af ohyra, fom ytterligare minskar bullet och trefnaden. De mjölkande kreaturen blifwa magrare än de öfrige, oaktadt mjölkafkastningen betydligt aftager och ungkreaturen stadna i wexten och uppnå aldrig sin fulla utweckling. Fåren blifwa små och magra samt angripas ofta af wattusot eller andra, af allmän jwaghet beroende, fjuks domar, genom ftändiga törstandet. Hos många bland allmogen är den fördomen inrotad, att fåren näftan allds ide böra wattnas om wintern, på det att djuren ide skola få watutsot, men denna sjukdom, fom har fin grund i swaghet, plägar just uppstä af en få onaturlig utfodring. Såsom bekant är, tillgår nötkreaturens wattning mins tertiden wanligen sålunda, att antingen öses wattnet ur en brunn i en bo, hwarur kreaturen skola dricka, eller ock hugs ges en liten wak på isen i wattningedammen eller bäcken dit kreaturen wid middagstiden utsläppas för att dricka. Medan kreaturen äro ute rengöres ladugården och då detta är werkställdt indrifwas kreaturen i tanka att alla då äro wattnade. Men det händer likwål ofta att några kreatur Elafiwads in lika törstiga fom de släppas ut, emes dan de möjligen ide lyckats tränga undan de starkaste af deras törstiga kamrater fom först tagit platå wid hoen eller waken, eler och händer det att det iskalla watts net få ilar i tänderna på de från ett warmt och qwaft fähus nyss utfäppte djuren, att de ite kunna drida före än de först en stund hunnit wänja munnen oc) tänderna wid kölden, men dessförinnan är permifionen flut och de törstiga djuren få då passa på wid nästa middagör wattning. Under tiden funna de wanligen icke äta för törst och oftast hafwa de icke heller tid dertill, emedan de äro i jemn svosselsättning med att guida den af ohyra och orenlighet ständigt kliande huden. Emellertid heter det att Ereaturen hafwa ingen trefnad oaftadt de få godt hö och kanske till och med mjöl på fodret — de äto säkerligen förgjorde aj elaka mennis skor säger ofta allmogen. Frågan blir nu att genom s. je. låkemedel fälla saken tillrätta. Härtill anwändas mans ligen jadana ämnen, fom hafwa besynnerliga namn fås fom ormben, hwalfiskijell (bestå mestadels af krita) o. s. w. Under det kuren pågår kommer slutligen fälslofningen och bettotiden med bättre tillgång på watten och då Freatus ren blifwa bättre tror man att det warit de ingifna ormbenen, ide det ymnigare drickswattnet, fom förors fafat det ökade hullet och en bättre mjölfaffaftning. Härs igenom bibehålles således em origtig föreställning både om det ondas urpfomft och botande. Med anledning af allt detta framställer fig den frås gan: Huru mocket watten skola kreaturen ha och Huru ofta bör wattningen ske? Swaret vå dessa frågor finna wi genom aktgifwande på förhållanden i fria naturen. Djur af olika storlek och olika leinadssätt fordra naturligtwis olika mängd watten. Nöttreaturet, som i fria tillståndet är låglandss djur fordrar mera matten än häften, fom är höglandodjur, eller färet, fom är bergodjur; men den stora grofiwa hels singehästen fordrar äfven mera watten än den dwerglika ölandahästen. De djur fom utfodras med hd eller halm behöfwa wida mera watten än de, som lefwa af grönfoder eher rotfrukter och djur fom gå i strängt arbete behöfwa mera matten än de fom flå fila o. s. w. Wi funna bäst bedöma djurens wattenbehof wid akts gifwande på hwad de förtära i fria tillståndet eller på betet. Wanligen wattnas betande djur 3 gånger om das gen och då de hafwa watten inom betesplatsen dricka de ännu oftare. Den qwantitet gräs fom på betet dagligen före färes af en medelstor fo uppgår, efter wigt, till wid pass 90 skålp. och, efter volym, till 4 kubikfot, oh det mats ten fom dagligen härjemte drickes utgör 6 då 8 kannor. Det är en fånd fak att 100 skälp. gräs ide ge mera än 25 a 30 skålp. hö; således förtäres med de 90 skälpunden gräs, 5 skalp. watten, eller något mera ån 11 kannor och ändå dricker djuret dessutom 6 å 8 kannor. Det will häraf synas klart, att kropven behöfwer mid pass 20 t:r watten dagligen, för sitt underhåll. Mjöl kande kor behöfwa mera watten ån de ide mjölkande, ty äfwen mjölken bestär till aldra största delen af bara watten. J 100 kannor mjölk finnas nemligen 87 a 90 kannor watlten. Det ligger emellertid i öppen dag, att djur fom mwatts nas olott en gång om dagen, ide kunna taga för fig en få stot qwantitet på en gång, fynnerligaft wintertiden då det är iekalt och ioblandadt; djuren måste lefwa på en wida mindre portion watten än kroppen nödwändigt bes höfwer, och den naturliga följden häraf måste blifwa afs magring och förd foderfmältning, eller såsom okunigheten och enfalden falla det: kreaturen hafwa blifvit förgjorda af elaka menniskor. Kreaturens wattning sker dersöre bäst Då kreaturen ständigt ha watten hos fig oh få drida under Det de förtåra sitt foder eller när heldst behagar dem, såsom nu wanligen sker i nyare s. k. herregårdsladangårdar;