Gotlands tidning – 3 februari 1865, sida 3

—— —U———— — Ladugårdsskötseln på Gotland. Länge har man inom wårt land i skrift och i tal förnummit den klagan, att ladugärdeskötseln i allmänhet hos oss står på en mycket låg ståndpunkt, och i jemförelse med andra länder betydligt lägre än wårt jordbruk, ett påstående, fom beklagligtwis ännu ingen kunnat jäiwa; men fastän förhållandet få är, och har få warit sedan urminnes tider, fastän wid hwarje Landtbrufömöte, Huss hållnings-Sällskaps sammanträde och hwarje annan jams manfomft af mån inom yrket, samt i alla afhandlingar uti ämnet, sakens bedröfliga sida framhålles och äfwen medlen till densammas afpjelpande ofta afbandlas och beskrijwes, flår man deck alltjemnt nästan på samma punkt, under det att i andra närliggande länder man går rasktaframät. Estersinnar man nu hwilka de ors faker warit, fom få länge och jå enwist uppställt hinder i wägen för framäålskridandet i denna wigtiga del, skall man nödgas erkänna, att en af de förnämsta warit det begär, som är så allmänt, att kunna få i sin ladugård insätta ett stott antal kreatur, utom att i beräkning tas ges möjligheten att framsöda dem, — För att wisa det förhållandet werkligen är sådant, will wi korthet ger nomgå de hufwudsakliga fordringarne för en lönande las dugårdeaskötsel, möjligheten och swårigheterna att på Sots land funna åstadkomma en sådan, samt huru det stora kreatursantalet werkar till boskapostammens försämring och Ladugårdens minskade ajkastning. Fordringarne åro: 1:o Riklig utfodring och ständig tillgång på friskt watten, helst inom ladugården. Man hörer ofta mangen gang mindre bemedlade yttra, att det nog år lätt för den rike att gifva fina kreatur en stark utfodring, men den fattige har ej råd dertill. Månne man ej med mera skäl kunde omwända ytts randet och säga, att den rife fan bära den förlust han ådrager fig genom att swälta fina kreatur, men den fats tige har ej råd att jodra dem knappt; ty oswifwelaktigt är det, att de magra rkreaturen äro de dyraste att uns derhälla. Den länge kända och ofta omskrifna fannin: gen, att ett kreatur behöfwer för kroppens underhöll ett wist qwantum foder och hwad derwönwer gifwes amväns des till produktion ar mjölk, kött eller arbetskraft — hwarföre ock största winsten maste blifwa, att funna fos dra få, att produktionofodret blit siort i jemförelse med liinäringssodret — will ingen förneka, men få dock wid utjodringen tillämpna. Då landtbrukare komma tillsammans, yttrar en ar wåra utmärktaste författare af skrifter i Landtbruk, att samtala om Ladugårdeskötsel, öfwerensstämma wanligen alla uti den åsigt, att kreaturen böra utfodras wäl, men tagar man wodare reda på hwad de bärmed mena, få befinnes omdömena härom wara så olika, att hwad den ena kallar swåältfodring benämner den andre stark fodring. Troligen kommer man dot det rätta bra nås ra om man utfodrar fina kreatur få, att de hålla fig hwad man här på orten skulle benämna slagtfeta och härtill erjordras i medeltal blandadt foder med höwärde af 3 af kreaturens lefwande wogt. Men huru åftads komma en få for fodermångd? frågar man. Enär producerandet af spillming är Vadugårdsfeöts selns hufwudföremäl bör utfodringen ställas fa, att en wiss jodermängd bör åstadkomma den mesta och bästa möj liga ipillning för bästa möjliga pris, och jemföred nu förhållandet då ett wisst antal kreatur utfodras med gifs wen mängd foder, med det, då samma fodermängd gif: wes till ett mindre antal, få wisar det fig, att det mins dre antalet lemnar mera och Eraftigare fpillning, samt mera och bättre mjölk och fött, hwarföre saledes och deras spillning kostar mindre än det större antalets. Swatet blir saledes: minska kreaturens antal, så att af den fodermängd man will gifwa Ladugärden,