Gotlands tidning – 17 november 1864, sida 2

lek, fick han stundom slängar, af hwilka han, oaktadt sin tjocka beklädnad, kände smärta. När de wäldigaste mås gorna nalkades, kastade Hallin sig ned och slog armarne om pumpen, och lät så sjön gå öfwer. Mera wåt än förut, kunde han åtminstone icke blifwa. Han befann sig alltjemt i samma drägt, fom då han af störtsjön Baftas des öfwer bord. Men småningom waknade tanken på, hwad kosa fars tyget slyrde, och hwarthän det bar. Åt Gotland? Hals lin hoppades det, på grund af de beräkningar han under dagen gjort. Man får sannerligen ej undra på, att han, ensam i en sådan natt, wräkt fram och åter af wågen och stundwis under den begrafwen, längtade efter dagen och sigte på land. Rodret lemnades således för några ögons blick, oh Hallin begaf fig ån en gång för ut oh ned i skansen, der han wifte fig hafwa en kompass qwar. Der och med tillhjelp af den kunde han utröna, att winden hade dragit fig mera nordlig och attfartyget stvrde sydost. Men lång tid till observationer medgafs ej. Åter kom en swår sjö. Wattnet störtade ned genom skanskappen, och Hallin måste åter på däck och akter ut, för att åter surra sig fast wid roder och pump. Här gjorde han i tankarne ett öfwerslag och en, till följe af afdrift och omständigheterna i allo, naturligtwis högst osäker beräk ning, och gissade sig stäfwa på Stenkyrkhuken. Söndags morgon i dagningen sköto ur wågen några torn. Hallin igenkände slutligen Wisby. Sjögången derutanför war förfärlig. Hallin lyckades dock sätta till flagg. Att ingen båt kunde komma ut från Wisby, det insåg han. Men man skulle wäl ändå kunna se, att han war i nöd, och så hoppades han, att söder om Wisby någon kunde sändas ut till hans räddning. Det hoppet blef swiket. Han fick drifwa förbi både Wisby och Högs klint, utan att någon skyndade till hand räddning. Sös der om Högklint och innanför den blef dot sjön mindre omedgörlig. Så kom Hallin utanför Gniswärd, styrande långsmed landet. Stranden war ej aflägse, och om winden stode, hade Hallin hopp om att rädda åtminstone sitt lif. Sprunge deremot winden, och drefwe han än en gång till sjös, då — wisste han sitt öde. Först nu och mid dens na utsigt till möjlig räddning, började han rätt öfwvers tänka den förflutna nattens tilldragelser. Minnet oh intrycket af dem klarnade och lifwades i samma mån, fom den yttre werksamheten upphörde. Ty nu woro Hallins krafter uttömda. Han mwågade ej mera lägga fig ned, ty när sjön slog öfwer honom, kåndes den likasom mera qwäfwande. Han hade försökt att sätta sig, men till följe af en olycksbådande stelhet i fina lemmar, hade han då swårt att åter resa fig. Pumpen hade flere tims mar fått få orörd. För att, händelse fartyget Hotade sjunka, funna sätta det på strand, höll Hallin nära dens na. J det längsta mille han doc försöka att rädda äfven jakten. Man wet, huru en sjöman kan älska sitt fartyg. Hallin styrde således in emellan Westergarnsholm och landet. Flaggan, fom betydelsefullt fatt på half stång, hade alltjemt fått blåsa. Dock syntes ingen lots af. De raske Westergarnslotsarne hade nämligen redan på förs middagen oaktadt den swåra stormen och höga sjön, bes gifwit fig ut mot ett förre fartyg, fom syn tes wara i nöd. och det de och slutligen lyckades föra till ankars på Klinte redd, Jnkommen innanför Westergarnsholm såg Hallin uns det ångest och wäntan en båt från land fålla fin färd till en på sagde holme ilandflagen jakt, utan att bemärs ka Hallin eller utan att bry fig om honom, Derefter sågs en annan båt styra samma kosa. Denna bemärkte Hallin och styrde ned til honom. När båtens befätt: ning, fram på Söndags eftermiddag, steg om bord på Lydia, hade Hallin swårt att tala eder göra fig begrips lig. Endast med största möda kunde han röra fina ftels nade käftar och frampressa några ord. Medlidsamt och deltagande yttrade oc de ombordkomne, att med honom wore det snart ute. De togo emellertid Hand om jakten och förde den i skymningen till ankars, hwarefter Hallin transporterades i land och inqwarterades hos en lots, der han wänligt behandlades och erfor allmänt deltagande. Sliwen hår bekräftas den erfarenheten, att faran blir njugg på ord, i samma mån den bliv diger på tankar. Under Lördagen hade emellan de framfärdande ej wexlats andra ord, än i och för tjensten eller fartygets skötande och manövrerande. Wi tillägge ock, att sedan def hade Hallin blott en enda gång tänkt på att någonting förs