Gotlands tidning – 17 november 1864, sida 2

ben werte snart till en orkanlik storm. Stagtocken ton: derslets, men af densamma kunde man ännu anwända en liten trekant; likaså af storseglet. Med dessa lappar nödgades man pressa allt hwad man förmådde, för att sålunda gå fri landet i lä. Man lyckades och med tills hjelp af dem att klarera land. Så gick dagen. Och få fom aftonen och skymningen föll uppå. Nys månen lyfte matt, snarare egnad att öka det hemska i eles menternas raseri, än att förmildra det. Emellan de ras sande wågorna, och stundom snarare under dem, befann man sig redan fom i en graf. På deras toppar kunde sjöstånket liknas wid det wildaste yrwäder på land. Högt öfwer den fräsande wågen befann man fig i alla faflals drig. Den lilla jakten war så nedlastad, att def reling, när den låg i hamnen, befann fig blott en half fot ät: wer wattnet. Men snabb och lydig, ehuru skälfwande i hwarje fog, likasom jörstode äfven hon faran, dök den lilla Lydia genom wågen eller hoppade öfwer den. huset. Wagen släckte det alltjemt, och kompassen hoppade af nålen. Då upphemtades ur skansen en signallanterna, och med den emellan fina knän grep Olson åter i xrors taljan, med ögat stadigt fästadt på kompassen, den man åter hade sökt få i ordning. Men pumpen fit ej heller glömmas. För att få den i gång måste dock watten ihällas ofwanifrån. Hallin trefz wade i halfmörkret och böjde sig ned för att i lofwart söka efter en pyts. Då ropade Oljon, att glaset i foms passen war sönder. Hallin wille ej tro det, och hann blott swara: ahnej! då en störtsjö kastade honom baklänges. Huru eller hur långt? Det wiste han ej. Han kände emellertid att någonting snärjde om hans fot. När han åter fick hufwudet öfwer wattnet, och utan att weta, huru det tillgått, hade ban jast i en tågända. LHifvets injtinks tet werka i sådana ögonblick mäktigt och underbart. Hallin har undrat deröfwer att han, så widt han minnes, och oaktadt den tunga beklädnad, med hwilken han i kölden och stormen hade försett sig, likwäl flöt upp ända till skuldrorne. Wi förklara detta så, att Hallin, som säkerligen med förtwiflans kraft höll tag i den om bord fästade tågändan, sålunda i någon mån lika som drogs ut ifrån sidan af den undanrullande wågen. När Hallin någorlunda hann sansa sig, såg han, på endast några alnars afstånd, framför fig jakten, hwilken nu emellan jjöarne låg stilla och likasom wäntande. Hal: lin halade fig raskt intill den, och nu war det hans lycka, att jakten war få låg och att störtsjön hade tagit bort brädgången. Så tungt och owigt han war klädd, skulle han icke hafwa förmått hala fig upp i den smäckra tågs ändan. Nu behöfde han blott sträcka upp Handen, så fit han med handleden tag om en stötta efter brädgången. Med andra handen fattade han i skandäcket. Men äfven sålunda förmådde ban icke hjelpa fig upp. DÅ fom åter en sjö. Jakten lade relingen under wattnet, oh Hallin befann fig inkastad på dät med en sådan wåldsamhet, att han få när hade gått ut på andra sidan. Hallin befann fig saledes åter på däck. Han ropade på Olson. Stormen swarade med ilsket tjur, och den lystna wägen behöll sitt ror. Hallin förstod, att han på den bräckliga fartoften, i natten på det ursinnigt upps rörda hafwet, befann fig ensam. Brädgångar, LFedipåns ger, nakterhus, allt hade dessutom störtjjön tagit med fig eller förftört. Hallin fåg ar dem något klammer skymta after ut. Han tog deana skugga ett ögonblick för rods ret och trodde, att detta hade slitits lof. War upptäcs ten af Olsons förlust ett hjertestygn för wännen och mens niskan, få mar förlusten af rodret för sjömannen ett ijande budskap om fnar och oundwiklig undergång. Snart fann dot Hallin af rorpinnens rörelser, att rodret mar qwar. Men rortaljan war afsliten. Åfwen de båda segellappar, på hwilka wåre seglare hittills hade bygt sin förhoppning, woro bortslitne. Pen en riktig och bepröfwad sjöman ger fig ej förr, än i döden. Den ytterligare faran är för honom ide ett meduzihujwud, som förstenar, utan en stridssignal, ett lystrimgaord, fom skärper tanke och synkraft, ger mins gar åt besinningen och fpånner kroppens fenor. Här war ej tillfälle att grubbla, här mar ingen tid att förs lota. Hallin trefwade fig förut. Der låg båten emellan maften och skanokappen, och af wantet hindrad att gå öfwer bord. J båten fanns ännu ett klyfwerfall. Det kapades. Rortaljan reparerades eller ersattes så godt fig göra lät. För resten surrade Hallin fig ja st wid pums pen och rodret, och tog sin plats wid det sednare. Han töckte att på kläder och händer började bilda fig is. Far ran att nedisas war ett ytterligare och förfärligt hot. Men pumpen, men faran att sjunka borde dock först girz was aft uppå. J båten fanns äfwen en pyts, och efter omkringen half timmes arbete hade Hallin fartyget åter läns. Så tillbragte han nu fin tid, delad emellan pumpen och rodret. Stormen och wågen wore nu de fegel eller åror, som gåfwo framfart och gjorde att fartyget styrde. Stundom loffade det till, stundom ock kastades det ar någon sjö ur sin lämpligaste riktning. Togs sjön rätt after, få gick den lyckt öfwer. Bäst war, när den togs nå ssrin-en Snakfen slån dock nu tuna och liknöid, som