Gotlands tidning – 23 juli 1863, sida 2

(Jnsändt) Om särskildta sammankomster för andagtsöfningar. Kongl. kungörelsen af 1858, hwarigenom sådana tillåtes, förbjuder dock deras hållande å tid, då allmän gudetjenst i församlingen förrättas, wid vite af ända från 50 till 300 Mor både för den, fom föranstaltar få beskaffad sammankomst och för den, fom dertill upplåter sitt hus, till tweskiftes mellan åklagaren och förfamlins gens fattiga. Detta förbud kringgås dock lätt af den nitiske kolportören eller missionären. Ett sådant eludes rande af en lag betraktas ej som någon synd utan som en slughet. Warer snälle, fom ormar, beter det jul och stulle Pet wara någon fynd, få fan den lätt afbeds jas, afnväs och läsas bort. Fordom läste man bort fjuks domar; nu tror man fig kunna läsa bort, hwilka Tage brott, pligtjörsummelser och orättjärdigheter fom hälst. Man låter på förhand förstå, att en husandagt kommer att på ett ställe hållas för alla dem, fom ej ämna gå i kyrkan. Och nu samlar fig en mängd i grannskapet till det uppgijna stället, hellre än att gå til kyrkan, Dit de eljest gatt. Detta må nu wara ursägtligt — endast Det ej wore ett lagbrott, fom wäl ingen sann kristen tillåter fig och endast, att det föredrag, fom hålles, ledde till uppbyggelse och ej till wantro, skengudlighet, andlig lättja, frack nådehunger och lirnöjdhet för kristlig dygd och pligt. Men befynnecligt är det, att ej något answar blifwit stadgad: för den, fom på hwardagarna, under sjeliwa arbetetiden, anställer konventiklar och derigenom lockar lättjefulla och för sin pligt liknöjda tjenare och arbetare i andras arbete, — om andra fan ej här blifva fråga — från fina åtagna göromål, utan besinning, fur gerna fås dana skola betjena fig ar tillfället, för, att under föres wändning af gudaktighetsöfning, slippa arbeta. Man får wäl ej för att höra och läsa Guds ord, försumma (Guds bud och hans bud är, att hwar och en, ärligt skall uppfylla fina ätagna skyldigheter. Men inwändes: fås dana tjenare förspilla dock mången stund om dagen i lättja och de samt andra tjenare, de må wara än alldrig få flitiga, egna oc många flunder i månaden, ja i weckan på sällskap, nöjen, anktioner m. m. Må de då ej heller hellre gå på en konventikel, en bibelförklaring, för att hämta uppbyggetie? Ja! wisserligen! förutsatt, att där wetrkligen sökes och winnes någon fann uppbyggelje och att ej konventikeln begagnad blott eller förnämligaft, fås som ett medel, att slippa arbetet, att råkas och språkas. Aer, såsom det pastas wara skedt, många morgnar i weckan tll långt in på dagen och många aftnar helt tis digt samla folk till bön, tal och bibeljörklaring, måfte wäl ertännas wara ide kristligt handladt. Men säger man widare: det beror ju på husbonden, att om han är berre i sitt hus, fom det beter, wägra fina tjenare, att gå på dessa sammankomster, om de åro hinderliga för arbetet, få wäl, fom på lekstugor, anktioner m. m. Men härwid bör märkas en stor åtskillnad. Nekar han dem att gå på de senare, så wäcker det boda dåliga tjenare, naturligtwis missnöje och harm; men wägrar han dem, att bewista andagtoösningar — för att frukta Gud, jom det heter; dä wäckes ej blott missnöje och barm, ntan han skall af många bliiwa utropad, såsom ogudagtig, förs dömd och förtappad etc. ete. äfwen om bans wägran bärs ledde fig af de wigtigaste skäl. Detta bryr wäl en förs flåndig och rättsinnig husbonde fig ej mycket om; men hwad herrskapet eller husbondewäldet angår, få år det ej altid händeljen, att husmodren delar hans åsigter rörans de konvennikeln och få fan lätt söndring och oenighet uppe komma, hwilket wäl de fleste männer wilja undwika oh för den kära husfriden skull, få får wäl hellre tjenaren bortpilla några stunder o. s. w. Ganska många qwinz nor göra i afjeende på konventikelgudagtigheten, skäl för namnet af det swagare könet, om de än i andra fall äro mocket sjeliständiga och beniga. —