Gotlands tidning – 24 december 1862, sida 2

rit så sparsamt berörda, fom just Landthamnarnas rättigheter och dermed samband egande ärenden. Hwad man såtrass känner af skoldigheterna är penningeutgifterna för näringslifwets jortgång. Wi hajwa t. er. wät nuwarande Läns-Styrelse att tack för, det Landthamnsfongdens tillgångar offentligen blifwit känd. Läns-Siorelsen har fannolikt dertill ingen skyldighet, ed) jongdens målsmän ha troligen icke yrkat derpå, eder frågat derefter, Dot kan och bör till ursätt för dem lända, att de fannolift ej ens wetat hwarken fryldigheter eder rättigheter fråga om detta omtalta servitut. — Så fer iman underslundom, att allmogens fänfla för det iiktiga och billiga, få att säga omedwetet skjuter bort i glömskan frågor, fom ide böra lejwasi soltets medwetande och hwars tillkomsit må föra fin förtlaring ten förgången tids inskränttare begrepp, eller måhända i nu icke tända omfländigheter. Att emellertid Rohne-petitionen blifwit oriktigt uttydd, eler ide riftigt förstådd, — hwartill måhända ej nog flathet i framställninge-sättet fan ha warit wållande —, derom wittnar bäst och säkrast def remitterande till Wisby stads hörande deröfwer. Will man inta samma ståndpunkt fom petitionärerne t hänsyn till Landthamnsfongden — d. iv. s. t likhet med dem betrarta den såsom en allmogen tillerkänd lättnadti dess skyldighet —, få skall man finna att petitionärerne ide begärt att få till LänöStorelsens förfogande den 3:djedel af medlen, fom tillfaller Wisdy stad. Har allmogen — såsom petitionårerne antagit och i skriften också sagt — afstått nämnde tredjedel till staden, samt denne, såsom naturligt är, genom en Kongl. Resolutson, derpå tagit fasta, äro således dessa medel icke allmogens utan stadens. Ru är att märta att petitionärernes begäran ide omfattade andra medel än dem allmogen fått til fig pantförskrifna tik bryggornas underhåll, få wäl redan referverade fom alla hädanefter inflytande. Om Wisby stads andel i medlen nämnde man ide annat än att de woro affedda til fladen. Också torde klart finnas att Kungen icke fan förfoga öfwer enskiltes medel (i lifhet med hwilka petitionärerne här betraftade allmogens) t annan mening än för få midt det skedde genom friwilligt medgifwande och genom utbyte af mera omtalta skyldigheter. Petitionäs retne funna således i fin ordning klaga öfwer att de blifwit i detta fall missförstådda. J fråga om grunden för petitionen, eller allmogens brounderhållningskyldighet, torde några ord fö utsägas. Man föreställer sig att ingen med allwar kan eller will yrka på att påpefade servtiut längre bör qwarstå. Må man besinna att lagen gåller lika för alla, alla ha i den Ufa del och til den lita rätt. Näringslagarne berättiga nu Sweriges Allmoge att sälja sitt jordbrutsalster fritt och utan wilkor, hwar fom helst, i Stad och på land, jemwäl oc skeppa samma till utrikes orter. Men om här omhandlade servitut pålagts Gotländffa allmogen såsom willkor för rättigheten att sälja fin wara på hamnarna, få fan man ide såga att denna allmoge njuter samma rättigheter, fom öfrige Sweriges allmoge få länge detta servitut qwarsår. Wisserligen fon man inwända att dess skyldigbeter hädanefter icke mera ifrågakomma, sedan fongdens tillgångar äro rikliga, eller åtminstone motswarande bebofwen. Men redan det att dessa samma skyldigheten qwarstå, är, under dytika förhållanden, och 1 betrattande af def upptomst, ett ingrepp i den handelöfrihet, fom, jemlikt lag äfwen Gotländffa allmogen borde få ega utan alla wilkor. Petitionärerne hafma i den klandrade ansökningen welat borttagandet af allmogens brounderhållnings-skoldighet, och de ha i sammanhang härmed widare welat Landthamnarnas förbättring. Dehagar man deesöta dessa hamnar och taga de fleftad tillstånd t-ögnasigte, få skall man finna talande och owedersågliga skål äfwen sör det syiter. ÅWill man t. ex. börja infpektionen i Klinte hamn få skall man finna denna hamns ankarbotten öfwersållad med mindre stenar och sjunkna trädslycken, fom gör hamnen osäket att anlöpa med pålandig storm, emedan ett skeppsankare lätt fan genom dylikt otyg göras oklart och föranleda till olycka. Fartyaen, til en del laftade, funna och mid fiögång hugga på stenarna och derigenom taga skada, hwilket mången gång händt. Omkring 200 alnar ut från hamnen ligger en bank, fom måste öfwerja ras och på hwilken wattendjupet är 13 fot mindre än inne utt hamnen. Upemuddringen af denna banf, tillita med hamnens rensning och muddring skulle medföra det oändligen fördelaktigare, att fartygen kunde taga in full last i hamnen oh undmifa att, fom nu alltjemnt sker och till mehn för trafiken måste ske, förhala till den 500 famnar ut befintliga redden, för att taga in ful lastHmwem fer ide hwilta hinder här är för trafiken att undanrödjal — Kommer få i ordningen söderut Burgswiks hamn. Äfwen den uppgrundas alltjemt. Man säger att för några år sedan wattendjupet mar 8 fot wid bryggan, nu är fottalet knappå 6. Således största bebof, af muddring. Fortsätter man widare till Rohnehamn, få finner man här en mängd hinder för sjöfarten. Så finnes i hamnen rundtomkring och bredwid bryggan nästan öfwerallt rullstenar, fom mycket förswåra lastningarna derigenom att fartygen efter förhalning ut på inre redden, der förjt tunna fortsåtta lafiningen, hwilken slutligen först fan fulländas på ottre redden, sedan man ånyo passerat en bank, hwarå wattnet är en fot mindre än i hamnen. Muddring äfwen här är således af det oafwisligaste behof för sjöfarten. Några underwattens stenrör finnes och tätt inwid bryggan, fom ganska mycket förswåra inoch uthalningarna till och ifrån bivggan. Defa rör äro lemningar efter gamla diftaler, owars återiståndsättande skulle wara af mycken nytta för fjöfarten. Men wiha satt Läsarnes tålamod på alltför hårdt prof, och sluta således för denna gång, under försärran, att få midt sjöfarten skall fortgå måste någor göras — och detta snart — för hamnarna. — Med dessa behof för ögonen oh med ofta förekommande obehag af uppräknade hinder, må det ej underligt synos om man omsider försöter att få dessa för hamnarnas sjöfart få betgdande hinder undanröjda, sonnerligen fom tributen för fartygen ingalunda fan kallas låg eller obetydlig. — Dändligen priswärd war derföre General Bildts åtgärd att skaffa 30.000 Ndr till intöp af ett mudderwerk för Londthamnarnes behof. En af Läno-Styrelsens nuwarande Ledamöter torde och haft fin andet i denna wackra handling och således åfwen del i erkänslan dere för. Att medlen och följattligen mudderwerket ännu icke erhållits sörringar ide den få gagneliga svitningen. Skälet owarföte saken ide dommit till stånd torde få sökas i de något emtiga milfor, (2!) fom woro uppstälda för medlens erhållande. Men äfven dessa — och man har hopp derom då man kännet att nygnämde Läns-Styrelsens aftade ledamot warmt inintresserat fig för frågans framgång — funna ännu, genom förnyade underdåniga framssällningar sörmildras, endaft man fan wisa att man har medel till mudderwerdets underhåll och anbud göras att bygga och leverera detsamma. Härtil vafar den reserverade hamnfongden örträffligt och till mera nyttigt för att ide säga wälsignelsebringande ändamål, funna medlen aldrig anwändas. Man har från trowärdig person den under