Gotlands tidning – 4 september 1862, sida 2

utbildade på den sydligaste udden från Näs. Kalkstenen är af mycket omwexlande beskaffenhet, än lös, mers gelblandad, än hård, marmorartad. J norra delen af Gotland, der jem förelsewis bätttre tillgång på skog finnes, anwändes den i högre grad än annorstädes på landet till kalkbränning. Då den är lätt åtkomlig och särdeles läåmps lig till byggnadsmaterial, har den funnit elt widsträckt anwändande i sådant ajseende. En hård marmorartad varietet, som öfwerallt bildar de öfwersta lagren, kan med fördel huggas och slipas till grafwårdar, bordskifwor med mera dylikt; men någon anmärkningowärd industri i detta hänseende har ännu ej uppstått. Den afart af talkstenen, fom kallas oolith, ar allmogen benämnd Fides bosten, öfwerlagrar i de sydligaste socknarne sandstenen. Den begagnas mycket till boggnadssten, och flera norr om Näs belägna socknar, tom sakna egna kalkstenobrott, hemta sitt behof af sådant material från Näs och Fide. Dylik stenart wisar fig äfwen, fast i mindre utsträckning, i Bas ra berg. Mergelskiffern, fom utgör det lägsta lagret i nors ra och mellersta Gotland, har intet anwändningssätt, om icke nägon gång till utblandning af åkerjord. Sandstenen, på allmogens munart kallad grussten, uppträder mäktigast wid Burgswik, der man fer de mäls diga brott, från hwilka byggnadsmaterial hemtats till det nuwarande Kongl. Slottet i Stockholm. Widare bildar den tjocka hwarf wid Wamlingbokusten, samt kommer äfs wen i dagen längs med östra kusten ända upp till Hums melbosholm i Burgs foten. Å södra delen af landet, få långt fom till Aljwa, begagnas sådan fandften, fom låter bryta fig i tunna flifor, till taktäckning. För öfs rigt tillwerkas derutaf och utskeppas en ej ringa mängd slipsten. Den hugges äfwen i stora block för byggnader, och har i sådan form, äfwen under senaste tider warit mycket efterfrågad från Danmark, J fjordna tider bafs wa och troligen dessa olika stenslag blifvit mera tillgodos gjorda än nu, hwarom de ansenliga stenbrott bära titts ne, hwilka på flera ställen, såsom på Stora Carlsö, äro fynliga. Det är i de nu omnåmnde fandftends och volith:lage ren, fom den på en tid mycket anlitade Hamra helsobrun år belägen. Efter all sannolikhet uppkommer minerals halten i wattnet genom sönderdelning af någon mindre samling af swafwelkis; hwilket äfwen torde wara händels fen på åtskilliga andra ställen på landet, der mineralhals tigt watten förmärkes. De jasta lagren betäckas wanligen af lösa jordlager, hwilken betäckning likwäl i allmänhet icke är djup och fluns dom ganska swag, såsom exempelwis å södra halfön af landet, af hwilken en stor del består af nästan nakna hällar, liknande Olands Alfwar. J det inre af Gotland samt på de lägre, sluttande hafekusterna träffas likwäl en djup och fruktbar wäxtjord af swartmylla, mullblandad sand, kalk och lera i mångfaldiga blandningsförhållanden. Dessa lager äro ofta späckade med klappersten af kalk, hwilken på låga kuststränder stundom är få ymnig, att den brukade jorden består af idel kalkklapper, hwari uts sädet dot trifwes rätt wäl genom den fuktighet, fom falls stenen insupit och bibehållit. De widsträcktaste fandaflage ringarne utbreda sig på Fårö kring den ej obetydliga sandkullen Ole Hau och utgöra der den sydliga ände punkten af den stora sandmassa, hwilken sträcker fig uns der hafwet norr ut och i Gotska Sandön finner fin norde ligaste gränspunkt. Från stranden af Jrewik upp mot den trakt, som för några år sedan utgjorde Elinghems myr, finnes en mäktig sandmassa med tunna inbäddade lerlager, hwilka med deri inneslutna skal af öfterfjömufs lor jemte de högt upp i landet förekommande högst märke liga klapperstenewallarne eller få kallade aurburgarne på det tydligaste ådagalägga, att Gotland liksom det Swenska jastlandet småningom höjis öfwer hafsytan. Här och der betäckas jordaflagringarne af spridda block af få kallade rullstenar, hörande till bergarter af för Gotland fråms mande natur. Dalar och fördjupningar äro sällsynta och, der de för rekomma, alltid långsluttande och mindre betydande. J norra delen af landet går en liten dal emellan Kappelss hamnswiken och Wägume wik, parallel med Fårösund. En dylik liten dal skiljer också den yttersta södra udden wid Sundre kyrka från det öfriga landet. J grunda fördjupningar af kalkstenshällarne finnas de wattensamlingar, som här kallas träsk och myrar. De förra äro till antalet färre än myrarne, wanligen af en till twå jamnars djup, med botten af fin sand, bleke eller dy. Flera träsk ligga inneslutna uti myrar, som sjeljwa efter allt utseende en gång warit träsk, men blifwit igens wallade. Myrarnes botten är dypjord, lera med mera, och på flera ställen bränntorf. Tallskogen, blandad med något gran, år den rådande i norra delen ar länet. J midten af landet uppblandas den med större och mindre grupper af löfträd, såsom ef, alm, aff och få widare. Hela den sydligaste delen af Gotland från Nås och Grötlingbo är näftan skoglös, endast försedd med en eller annan björkdunge. För fin rikedom på fröna och sälljynta wärter, bland hwilka åtskilliga ej återfinnas fört 2 ÖODGKH. GoGS3Z.. AAARAnnn: oo or