Gotlands tidning – 4 september 1862, sida 2

LandshöfdingeeEmbetets uti Gotlands Län underdåniga berättelse för åren 1856—1860. 1. Länets indelning och naturbeskaffenhet i allmänhet. Gotlands län, fom utgöres af ön Gotland jemte närs mast deromkring belägna mindre öar och holmar, hwars ibland Fårön och den på ett afstånd ar 51 geografiska mil norr derom liggande Gotska Sandön, innehåller, enligt de beräkningar, fom i länets prowinslandtmåteris kontor blijwit uppgjorda, omkring 638,046 tunnland eller något mera än 2745 qwadratmil. Länet är indeladt, i kyrkligt ajseende: uti 93 Eyrko: socknar, 44 pastorater, hwaruti Wioby stad är bes räknad såsom särskild kyrkosocken och pastorat, samt 3:ne kontrakter; i judicielt afseende: i 2:ne hårader, hwilka hwart för fig utgöra I tingslag och 1 domsaga; samt dessutom: uti 10 länsmansdistrikter och 2:ne fögderier, hwilka senare sammanfalla med häraderna. J afseende på helsowården utgör länet 3:ne provinfiallåkaredis strikter. Endast en stad finnes på Gotland, nemligen Wioby, fjös och stapelstad med egen juriodiktion. Wid länets tuster finnas dessutom 10 landthamnar med egna tulls inspektioner, från hwilka hamnar ite obetydlig handel idkas. Gotland består till fin hufwudmassa af kalksten, fand: sten och mergelskiffer, med en medelhöjd af ungefär 100 fot. Hela den nordwestra kusten ar landet är från Halls: huk och till Gniswärds fiskeläge i Tofta med få afbrott en brant klippwägg, i allmänhet uppnående nyssnämnde höjd, men med några få högre punkter, såsom Högklint föder om Wieby och Korpklint norr om staden. Jfrän Gniswärd till Källewik norr om Hoburg är fuften i alls mänhet låg och flac; dock höjer fig der det så kallade Klinteberget, beläget i Klinte socken I mil från stranden. Den högsta och westligaste af de många fmå enftafa Elins tarne på sydligaste spetsen af landet är Hoburgen. Ostra kusten af Gotland är i allmänhet låg och landet höjer fig sakta stigande med undantag af nägra höjder mid Caus wiken, i Ostergarn (Grogarnoberg), wid Slite och Kylleij. Sjeljwa platån, fom omslutes af dessa kuster, bildar i allmänhet en slät yta, fom endast på några få ställen afs brytes af enstaka kullar, de enda återstoderna af fordom allmänt utbreddda, men sedermera förftörda lager. Sås dana klintar äro Thoreburg, de i Fardhem (Sandarfwe kulle), Linde och Lojsta socknar belägna samt Bara berg i det nordostliga Gotland. Djupleken af det utanför warande hafwet tyckes stå i ett wisst förhållande till kusternas höjd. Sålunda tills tager Djupet wid den branta weftfufter snart till 40 fams nar, under det man utanför den långsluttande östra fur sten äfwen på flera mils afstånd ej lodar mera än 25 famnar, hwilket förhållande har fitt stera inflytande på fiskerierna, fom bedrifwas med större fördel i afseende på fångstens såwäl mängd fom godhet från östra kusten, än från motsatta sidan af ön. Gotlands alla fasta lager tillhöra den så kallade yngs re eller öfre Siluriska formationen, men äro till fin bilda ning ide samtidiga. På grund af geologiffa förhållans den har det befunnits, att den nordwestliga kustremsan år den äldsta, att dernäst hela det mellersta Gotland få långt fom till Östergarn och Näs jemte Fårön blifwit bildadt, samt att slutligen den sydöstliga kuststräckan och den fydligafte halfön äro yngst. Det är i den fiftnämns de af de tre olika afdelningarne, fom den flörfta Oommwers lingen af bergarter är rådande. Under det man i den nordwestliga och mellersta afdelningen endast finner mer gelsk iffer och kalksten af olika hårdhet, förekomma def: utom i den yngsta bildningen sandsten och oolith, bäst