Gotlands tidning – 8 maj 1862, sida 2

Militär-afdelning. Aftonbladet för d. 1 dennes innehåller en insänd artikel, under rubriken kNilitärbefordringar, som vidrör den sednaste Majorsutnämningen härstädes, och hvarur vi meddela nedanstående utdrag; men dessförinnan vilja vi äfven återgifva Aftonbladets) förutgående reflexioner i ämnet, hvilka vi anse välgrundade och lyda sålunda: Vi hafva vid flera tillfällen funnit oss föranlåtna att granska det system, eller rättare sagt den fullkomliga brist på ett verkligt system, som synts vilja göra sig gällande i fråga om besordringarne till regementsofficerareplatserna inom armen. Långt ifrån att hylla ett befordringssystem endast efter tur och anciennett, hvilket endast skulle framkalla likgiltighet och försoffning, tro vi, att det är af vigt, att den öfverlägsna dugligheten framdrages: med denna öfverlägsenhet skall då vara verklig och på något sätt ådagalagd. Om verkligt dugliga militärer bli åsidosatta och förbigängna endast till följd af en nyck, ett hugskott, ett enskildt favoriserande, så inverkar sådant i hög grad förderfligt och demoraliserande på armebefälet och alstrar å ena sidan ett lumpet lycksökeri, å den andra ett i stillhet omkring sig gripande missnöje, hvilket slappar diciplinen och undergrafver det sanna kamratskapet och den ädla täslan i tjenstenit och verklig duglighet. Vi ha rörande ett par nyligen skedda befordringar mottagit en uppsats, som vi här meddela, ehuru vi icke äro i tillfälle att närmare känna alla detaljer. Temligen visst är emellertid att de ifrågavarande utnämningarne framkallat stort missnöje, liksom det äfven af det ytterst kostliga stilprof af herr von Post, som Gotlands-tidningarne nyligen meddelat (och hvars kostlighet icke ligger i stafningsmetoden utan i det komiska innehållet), vill synas såsom temligen ovedersägligt, att han icke är lämplig för något slags besalhafvareplats. Den insända uppsatsen följer : Hr v. Posts befordran från kapten till major vid Gotlands nationalbeväring är förknippad med omständigheter, som synas vara egnade att såra hvarje svensk officers rättsoch hederskänsla, såvida densamma ej blifvit alldeles förslöad genom lycksökeri och underdånigt fjesk. Hr v. Post stod år 1848 såsom löjtnant vid Wermlands regemente. Då svenska armån skulle utrycka, för att, såsom allmänt förmodades, taga del i Danmarks krig mot Tyskland, fann v. P. för godt att taga afsked. Vi ha visserligen hört uppgifvas, att icke någon fruktan för det väntade kriget utan andra enskilda bevekelsegrunder föranledt detta afskedstagande; men de skäl. som vi i sådant sall hört uppgifvas. kunna icke innebära någon giltig förklaringsgrund. Att en yngre militär vid ett krigs annalkande af mer eller mindre sjelfviska grunder drager sig ur spelet, vittnar icke fördelaktigt om hans fosterlandskänsla eller bevisar åtminsone att han aldrig bordt blifva soldat, ban må vara huru skicklig exerciskarl som helst. Men att han, sedan faran är öfver. åter söker inträde i tjensten, och hvad som värre är, erhåller detta, är minst sagdt opassande, Genom en f. d. kamrats benägna medverkan lyckades v. P. emellertid att återkomma in såsom löjtnant vid Gotlands nationalbeväring. en kär der man förmodligen menade att saken skulle bli mindre bemärkt, och detta derjemte med bibehållande af sin förra tur, tin följd hvaraf han snart blef kapten.