Gotlands tidning – 2 maj 1862, sida 3

då nu. Wår stolta smedsmadam Har i går fallit i barns säng, oh har födt ett gossebarn till werlden, fom — härz wid korsade hon fig — fom är ett riltigt missjoster; — ty, ser du — ansigtet på pojken är alldeles wanskapligt, och få har han dessutom två länga haröron. Twå långa haröron? afbröt henne mor Rännströai. — ÅJa, twå långa haröron. Så ser ungen ut. — Och nu började hon noga beskrifwa honom; och då hon flus tade dermed, tillade hon: Ja, är det inte förskräckliigt ? men sannt är det, få sannt fom du fer mig stå här frams för Dig, en syndare inför Gud; ty min mans swägerska har berättat mig det, och du wet ju, att hennes pigas syskonbarns fäftman arbetar hos fmedeng. Kors bewars! utbrast mor Rånnström, hwad man får höra här i werlden! — Ja, högmod går för fall, det har jag alltid sagt. Men far wäl, mor! jag måste hem; der är få mycket fom wäntar på mig. Men mor Rännström git inte hem. En sådan nys het war alltför wigtig och kärkommen, för att hon kunde gömma derpå, och dessutom angick den en hustru, fom hon länge afundat. Hon gjorde sig derföre ett ärende hos höfaren, der bon wisste, att hon skulle träffa folf; och knappt hade hon kommit inom dörren, förr än hon begynte berätta, huru nu ändtligen den stolta fmedshus strun blifwit allwarligt straffad för fitt högmod, då hon födt till werlden ett barn, fom helt och hållet liknade en hare, och fom dessutom Hade en hästjot på ena benet. Nu följde en noggran beskrifning på barnet. Naturs ligtwis slntade hon med det medlidsamma utropet: ftaca kars hustru! hon har blifwit hårdt nog straffad. Men ni får inte låta någon weta det! — RNej, Gud bewarsd! skreko alla åhörarne, fåfom med en mun; bwem will tala om något fädant! — och dermed skiljdes de åt. — Men middagen war knappt kommen, förr än hela ftaden kände den förfärliga historien. Hwar och en lade något till; och slutligen hade barnet fått klor i stället för finga rar och liknade mer ett troll än en menniska. Ryktet kom äfwen snart till Prestfrun, fom alltid wäl kunnat lida den stackars modren, om hwilken man beräts tade alla dessa gräsliga historier; ty denna war en arc betsam och ordentlig qwinna. Hon tänkte wäl straxt, att det mesta af dessa rykten war falskt; men hon fruktade likwäl för att något kunde wara sannt, då alla talte dera om. Hon gick derföre till modren sjelf, för att fe huru saken werkligen förhöll fig, och för att, om möjtigt ffäns fa henne någon tröst. — Och hwad tror ni wäi ati hon fann? En wacker, wälskapad gosse, hwars öron wäl 1002 ro en hårsmån större, än de i allmänhet brukade wara på andra nyfödda barn, men som för öfrigt mar mwäls bildad. Manga skulle kanske wilja weta hwar mor Slads derström bor, fom först bragt den wackra historien i oms lopp. Härpå will jag swara. Hon är ett förbannadt, spöklikt wäsende, fom ikläder fig än en karls än en qwins nas gestalt, och fom bor allestädes och ingenstädes. Då man icke strart griper henne, medan hon berättar fina his storier få smyger hon fig hastigt bort, och får icke mer att finnas men hennes lögner gå från hus till hus, och förstöra allt mer och mer både sanning och frid. — Hon har en stor slägt, fom år bosatt i alla städer, äfwen ide minsta: derad namn är sqwallersystrar och baktalare, och man fan lätt igenkånna dem derpå, att de alltid uppa wafta med nyheter, och helst berätta ondt om dem, fom ej äro närvarande. Tungan är on liten men farlig ting; och det skulle förundra mig om det finnes någon af mina låsare, fom ej gjort den sorgliga erfarenheten, att det får fom tuns gan åstadkommer, är längt smärtsammare och swårare att hela än nästan alla andra; ty det är lika så sannt som det är sorgligt, att man här i werlden ofta förminskar det goda, men förstorar det onda. Ryktessmidare och baks talare äro alltför mildt behandlade af lagen; ty de gå till det mesta fria; och likwäl är det onda, som dylika förbrytare tillskynda wår ära med deras tunga, näftan det menligaste af allt ondt. När derföre en sådan karl eller qwinna närmar sig till eder och börjar tala om en annan, eller att göra den misttänkt, få waren på er wakt! — I funnen då berätta honom, huruledes man en gång, genom lögn och sqwaller, förwandlade ett litet wackert, wälskapadt gossebarn, fom endast ide hade de aldraminsta öron, till ett fult misssoster; och ni fan tillägga, att i fordna dagar fans en lag i Polen, enligt hwilken baktas lare ställdes framför rådhuset, med en kedja kring hals sen, och twingades att morra och skälla på de omgifwande åstådarne, för att derigenom tillkännagifwa, att han war