Gotlands tidning – 4 april 1862, sida 2

Till Red. af Gotlands Tidning! Tacksam för det företräde Red. gisfvit inses artikel angående senaste bat.-chefs-utnämningen, framför så många andra i samma ämne, och ännu mera tacksam för den frimodighet Red. ådagalägger i beifrande af missbruk inom vårt samhälle, anser sig ins, skyldig att komplettera sin förra artikel med följande. Den nye Majoren har nu slutat sin eriksgata inom Södra bataljonen, der han bevistat vapensynerna samt efterforskat den, som lemnat afskrift af den ryktbar vordne helsningen. Som hvar och en Gotlänning känner, påbjödos vapensynerna af framl. landshöfding v. Honennausen genom en K. besallningshafvandes kungörelse, som ännu årligen från predikstolarne uppläses. På sedan gisven anledning haren och annan socken begärt och erhållit den förändring att vapensynerna derinom skulle hållas på söknedag; men inom de flesta socknar gäller ännu den primitiva föreskriften, att vapensynen skall förrättas på söndag. Detta oaktadt har den nye Majoren befallt att vapensynerna i år skulle förrättas på söcknedag i åtskilliga till senare kategorien hörande socknar. Ins. har dock icke hört att allmogen någonstädes begagnat sin obestridliga rätt, att icke hörsamma militärbefälets order, då de äro i strid med K besallningshafvandes gilna föreskrifter; icke heller år det troligt att beväringsmanskapet kommer att affordra den nye majoren ersättning för den förspilda dagen, ty vår allmoge är i det längsta medgörlig; men nog förtjenar ett sådant tilltag att påpekas, då flera hundra dagsverken, genom denna den nye majorens egenmägtigt, blifvit förspillda och en rättelse för framtiden möjligen derigenom kan vinnas. I frågan om den sednaste bat.-chefs-tillsättningen, som inom on väckt så mycken uppmärksamhet, har en ny kämpe uppträdt med öppet visir i G. T. N:o 13, som det tyckes till förmån för den nye majoren och med fullkomligt tydlig afsigt att anfalla den af undertecknad till G. T. N:o 12 insända art. i samma ämne. i Ins. sätter icke värde på att ha sista ordet, ty meningen har aldrig varit att påtvinga andra någon annan ölverslygelse än den gisna facta sjelfmant framalstrar; men då