Gotlands tidning – 4 april 1862, sida 2

de den oro, fom nu förefinnes, eljest komma att frame twinga åtgöranden från den myndighet, som eger öfivers waka, att swenska folkets fris och rättigheter, äfwen här på wår afskilda Ö, ofränkta bibehållas. Med den fännedom wi tro of ega om Hr Militärbefälhafwaren, Generalen Bildts liberala och fullt konstitutionsenliga tänkesätt i afseende på dessa fris och rättigheter, böra wi lyckligtwis ega de mest grundade förhoppningar på, att hwad den Gotländska befolkningen härutinnan har full rätt att fors dra, blir med det fnarafte werkställdt. Och skulle derjemte böra ifrågakomma Stabochefens återförflyltande till fin oc dinarie befattning, om det wisar fig, att han ice rätt förstått att uppiylla fina åligganden på den plats han . n. här innehar, eller möjligtvis will hafwa fina egna åsigter genomdrifna emot Militärbeiälhafwareno wilja eller welskap och sålunda sätter fin Chef i obehagliga förhåls landen till folket, hwars odelade tillgivenhet Generalen Bildt eger, få wore troligtwis för Gotland förlusten wid ett fådant aflägsnande icke oersättlig. Wi begagna detta tillfälle att äfven återgifwa ett bref från Wisby i samma ämne, infördt i en Stotholmss tidning, af följande lydelse: Wisby den 15 Mars 1862. Frihet är ett ord, som i Sverige betyder mycket, ja allt, ett ord, som genomgår hela vår historia, som hänfört oss till stora bragder, till uppoffringar af tusende slag — ett ord, som genom våra förfäders mannakraft och dygder, gifvit oss en plats i verldshistorien vid sidan af forntidens fria, tappra folk, vid sidan af sednare tiders uppoffrande, någon gång kufvade, oftast öfver våldet segrande slägten. Det finnes ej ett enda ärligt svenskt hjerta, som icke klappar för denna sköna tanke af Försonaren — Han, som gaf oss frihet att älska äfven den, som förrorättat, den som hatat. Ur djupet af hvarje hjerta anslås alltid en sträng, bvars vibrering darrar genom andens osynliga regioner, och denna underbara, oförklarliga känsla är: frihet för själ och tanke, för ord och handling, då den utöfvas i en ädel form. — Jag är svensk och vet att värdera Sveriges urgamla frihet — jag är svensk och älskar att se vår konungs ord besannade. då han sade: Land skall med lag byggasa. Men vi kunna här erfara huru föga man i detta afseende har att hoppas, huru embetsmannaförtryck, snikenhet och enskilda intressen förstöra helgden af vår konungs valspråk, och tvinga oss att med den äunu fria tryckfrihetens magt upplysa det dunkla, det usla, som finnes äfven å vår aflägsna Öö. Jag föranlåtes till dessa enkla reflexioner af åtskilliga förhållanden inom vår gamla hansestad, som väl äro värda att blifra litet mera kända, än genom våra små tidningar. Den ena af dessa, Gotlands Tidning N:o 11 af den 14 Mars 1862 innehåller några sansade, men uttryksfulla ord om ett nytt slag af militärdispotism, ett våld mot den urgamla svenska friheten, som knappast kan förlåtas än mindre erkännas af öns från sekler tillbaka fria medborgare. Kan man tänka sig ett större tilltag mot den enskilda rätten, ja, emot sundt förnuft och fri medborgdrekänsla, än det, att för en liten resa till vänner eller slägtingar å fasta landet, eller i affärsförhållanden, behöfva inför härvarande militärbefälhafvare eller kompanichefer underkasta sig en mönstring och uppmätning, som endast hittills åtvingats missdädare. hvilka å rikets fästningar skola ansvara för sina nedriga gerningar; att ej allenast inför kronobetjeningen uppvisa och få påtecknade sina epermissionssedlarn, utan äfven utom prestens intyg, vidfoga vid hemkomsten betyg ötver sitt uppförande!? Igenom denna vansinniga förordning hafva vederbörande helt och hållet annullerat konventionen, som ingalunda gjort oss till värfvad trupp, utan låter oss bibehålla alla våra frioch rättigheter, samt blott underkasta oss krigsartiklarnes bud de tider, då vi stå under vapen. Vid Gud! detta är mer än som behöfdes att tillställa en revolution om det hade skett i Frankrike och, ehuru vi svenskar äro långmodiga, torde dock vederbörande minnas, att Sverge uppfödt en Engelbreckt och en Sture, ja äfven en Gustaf Wasa, och att det hjelteblod, som rann i deras ådror ännu ej utsinat. Må vår konung säga sitt Cvardes om denna besynnerliga förordning och trampa sin egen, vackra skapelse, förordningen om passfrihet under fötterna — jag tror det ej — ty en högsinnad man, en monark öfver det gamla, goda svenska folket, kan ej låta begagna sig till skylt för orättvisor och godtycke. Nu nog om en sak, som sårat hvarje Gotländning och gjort honom tvehågsen att i sarans stund med gladt sinne jemte sin monark strida mot fiendens hopar. Vi hoppas och tro att konungen upphäfver ett beslut, som, utgånget från en af hans tromän, väl kan gifva skugga, men ingalunda glans åt den kungliga purpurn. I mitt nästa bref beder jag att få upplysa några förhållanden inom vår goda stad, som äro värda allmän kännedom, enär de skola utvisa en ruttenbet inom flera af våra institutioner, som ej kan eller bör opåtaldt få finnas i ett civiliseradt samhälle. Esaias,