Gotlands tidning – 7 februari 1862, sida 3

Bref till Nisse. Stockholm d. 25 Januari 1862. — Till följe af det förhastade löfte jag i ett obevakadt ögonblick gaf dig, nemligen att understundom hugna dig med underrättelsen om jag lefver. hur jag lefver och hur man i allmänheten lefver i vår Kongl. Svenska hufvudstad; så vill jag nu icke längre af min tystlåtenhet göra en dygd, utan meddela dig ewt och annat härifrån. Som du vet är jag ingen älskare af stora städer, lika litet som jag är det af stora tillställningar och stora ansträngningar i allmänbet. Du får således icke bespetsa dig på några långa och genomförda askildringar ur Stockholmslitveta, eller några små pikanta bitar ur dagens chronique scandaleuse, utan du får vara nöjd med en tarflig berättelse om det tidningarne lagt för mina ögon, och det mina bekanta alagt för mina öron. Som sagdt, jag är ingen beundrare af de stora städerna, och det har sina giltiga orsaker. En stor stad har visserligen mycket godt att bjuda på, exempli gratia: omvexlande nöjen och förstroelser, tillfällen till lärorika iakttagelser, till inbringande förtjenst och mycket mera, som blefve för långt att uppräkna; men hvad den icke kan bjuda på, det är trefnad — lugn och trefnad —: tittar man sig om efter litet af det gudslånet, så får man titta förgäfves. Man känner sig orolig, bortkommen, fremmande midt i denna brokiga hop af menniskobarn; man finner hvad en individ ändå är för ett litet obetydligt ting, jemförd med det stora hela — egenkärleken må nu prata så mycket den vill om alla möjliga yttre och inre företräden, Om det således icke kan vara utan sin nytta för en liten sjelfkär småstadsbo att tillbringa en tid i en stor stads rörliga lif, så är jag å andra sidan säker om att några år derstådes äro tillräckliga att göra nästan hvilken som heldst till en complett egoist. Der söker hvar och en att vara sig sjelf nog och bryr sig så litet som möjligt om sin nästa, undantagandes då nästan gjort någon dumhet; i den händelsen vaknar nog intresset, ty en sanning är, att en stor och prisvärd handling af en menniska väcker aldrig så mycken beundran och erkännande som en skandalos väcker nyfikenhet och pratsjukan. Menniskokärlek år en sällsynt vara i stora städer, och skulle någon fråga mig hvarför den är sällsyntare der, än i de små — ty att så är, är faktiskt — så vet jag verkligen icke något annat svar, än det en spefogel gaf på samma fråga: 4Emedan åtgången är störrey. Stockholm bar 100,000 innevånare, bur mycket kan man väl då begära att hvar och en skall få på sin lott? Den som icke är belåten med svaret, kan fundera vidare öfver förhållandet. Men jag ser att jag gjort mig saker till det oförlåvliga felet att sysselsätta mig med gamla, kända saker, då jag i stället bort komma fram med det splitternyaste i tilldragelsevag. Alltså, jag lemnar alla onödiga reflexioner, och besluten att hädanefter blifva, hvad som från början också var min afsigt, blott och bart berättare. Bland senare tidens evenementer härstädes är, om vi räkna från början, syskonen Nerudas uppträdande. Dessa unga artister hafva rönt det mest smickrande emottagande och enthusiasmen för dem och deras genialiska spel har varit allmän. Herr Srjernström, hvilken alltid visat sig vara en företagsam och om publikens nöje mån theaterdirektör, har också äran af att hafva varit den förste, som beredt Stockbolms musikälskande allmänhet tillfälle till denna njutning, för att icke tala om hans förljenst härvidlag. Kungliga