Gotlands tidning – 31 januari 1862, sida 3

Bränwinet. Frisk låg hjernan inom härd förbening, Mäktig till att fatta tingens mening, Styrde än en oregerlig kropp. Utaf kopparslagarns hammar känning Aldrig än hon haft; ty bränwinsbränning war ej funnen opp. Finkelruset, detta skräckwidunder, Låg ännu och rufwade inunder Kornets skrumpna skal, i läst förwar. Menskans kind war ouppblåst; på nosen Syntes ej den ljusblå jäsningsrosen, Och dess blick war klar. Se der kokas! Se hur giftet blandas! Finkeln kläckes ur sitt skal och andas Blott förstöring, och hwar strupe söp. Alla hjernor börja fen att surra, Jord och himmel löpa kring. J kurra Strax förståndet kröp. Nu förblandas himlens fyra wäder, Tanken uti Labyrinten träder, Näsans rosor spricka ur sin knopp, Follan wexlar allt, gör dag af natten, Och all werldens dryck, det klara watten, Skyr som lawans lopp. Finnar skjuta ur den warma kinden, Handen darrar som ett löf för winden, Ögat slocknar, tungan läspar: Lull! Djuren häpna, menskan, englars like, Sr den ende i naturens rike, Som fig fuper full. Gift i ådrorna utaf naturen, Du fom sänker menskan under djuren, Hwem fann upp dig? Sångmö! säg mig det! Jo, då satan fåfängt frestat Herran Flög han hämdfull bort i öknens jjerran, Och han bränwin gret. — — — — — — — — — — — — — V. v. Braun.