Gotlands tidning – 17 januari 1862, sida 3

fig upp på beljentsätet bakom wår wagn, och ulskakande en hel påse af de utsöktaste konfektyrer öfwer wåra hufs wuden, sökte masken att fatta min hand, fom han, då jag satt wid sidan af min mor i wagnens framsäte, lätt kunde nå. Öfwerraskade genom snabbheten i hela detta uppträde och af störtfloden utaf konfektyrer, fom ej wid rörde wåra hufwuden alltför mildt, märkte endast jag, att den swarte dominon tryckte den flera gånger med wåra ma till fina läppar, hwarwid masken, fom skjöts något åt sidan. unnade mig en blid på hans ansigte. Och dens na enda blick lät mig igenkänna A—d! Ängesten att fe honom förrådd tillbaka trängde med wåld jubelropet öfver återicendet, och ögonblicket derpå war det för sent för uts trycket af hwarje annan känsla. A—d hade med ett djerft spräng öfwer wagnoshjulen lemnat fin farliga plats oh war fpårlöst förjwunnen bland den böljande folkmassan. Det war mårt afsked för alltid! Efter dessa ord, fom blifwit nästan tonlöst uttalade, förstummades min mor och, rörande fig långsamt af och an i gungstolen, stirrade hon en stund, fördjupad i dröm mar, framför fia. Emellertid hade det blifwit fullkomligt afton och helt mörkt i rummet, ty betjenten brukade arz wakta fin ma tmoders klocka innan han bar in ljus till oss. Jag wågade ej afbryta den nästan högtidliga tyfts nad, som omgaf oss; men ändtligen fattade jag dock mod och sade: Dey du har aldrig sedan def återsett din ungdoms älskare, bästa mamma ? Liffom om hon ej förnummit frågan, reste hon fig långsamt från fin plats och närmande fig fönstret upps lyfte hon den döljande gardinen: Se här, Martha ! Jag gick fram till min mor, och, ställande mig baks om henne, lade jag mitt hujwud på hennes axel och följs de med ögonen rörelsen af hennes utsträckta hand. Hen: nes finger pekade på det midt emot liggande huset, på hwars sramsida en balkong, sträckande fig utefter twå breda fönster och en hög glasdörr, tillät att fullkomligt skåda in i ett klart upplyst rum i andra wåningen. Midt uti det högst elegant inredda gemaket flod ett rundt mas hognybord, på hwilket låg en mängd böter och foppars stick af alla flag. Bredwid detsamma låg utsträckt på en canseuse en dam, hwars yttre tycktes antyda en ålder af 35 a 40 år. Hennes ansigte war ingenting mindre än stönt, ite en gång behagligt, då de mer än simpla dragen buro stämpeln af gemenhet och tillika uttrycket af ett hems ligt lidande. Likaså simpel, man kunde säga karrikerad, war hennes drägt och hårprydnad. Figuren war plump och macsiv, utan behag, och ett öfwadt öga gissade genast i densamma engelskan af lägre stånd. J samma ögonblick öppnades flygeldörrarne till ett bredwid liggande rum, och, inrullad ar ewå betjenter, wi fade fig i en länstol gestalten af en ihopsjunken man, fom fattade posto wid sidan af damen. Mannens profil, fom war wänd mot of, lyssnerskor, wisade spår af en ftor res gelbundenhet i fordna dagar, men ockjå ett förfall fom gestaltens ålder ej tycktes rättfärdiga. Tidigt grånadt hår betäckte sparsamt en hög panna, fom säkert fordom förs tjent kallas ädel. De tunna, blå läpparne betäckte ej mer nägra lysande tänder, och en beständig frof-feakning tyckted hålla den afmagrade kroppen, fom omgafs af warma om2 höljen på alla sidor, i en rörelse af jmn darrning. Das men reste fig något litet ur fin wårdslösa ställning, för att kasta ett par helsningar till den nykomne, och sedan, ej qwäfwande en lång gädpning, tog hon en af de frams för henne liggande böckerna och började att läsa tyst för fig fjelf, under det att en betjent framlemnade på en pres sentertallrik af silfwer dagens tidningar. Utan att mwidas re röra fig eller wexla ett ord qwarblef paret i i fina fälls ningar. Det är A—d0, fade slutligen min mor, och lät gars dinen falla. Qwinnan, som sitter det, har han för någa ra år sedan bortfört från hennes man och gift fia med. Sedan längre tid tillbaka är han genom sitt oordentliga lejnadosätt, fom passionen för spel ytterligare förgiftat, ej i stånd att bruka fina fötter eller röra fig. Li fåns na och helsa ej på hwarandra, om wi träffad, ehuru han redan i twå år bott midt emot mig. Så långt fjerran är förswunnet hwad wi för ett par och tjugu år sedan trodde anförtrodt åt ewigheten. Det är få tingens gång i werlden. Några månader sednare erforo wi, att den knappt femtioårige mannen blifwit bortryckt af en slagfluss, och att den ej öfwer måttan bedröfwade enkan redan kastat ögonen på en efterträdare. Marie Helene.