Gotlands tidning – 10 januari 1862, sida 3

en fsörestående fest smycka min hwita erepesElädning. Så förswann wintern utan att baron A—d dock uttalade sig bestämdt. Att jag älskade honom med hela siyrkan af en första flit-Pärlek, wisste jag utan att iwifla derpå, oh huru allwarsamt han menade med sin kärlek, fade ej alles nast hans blickar, utan med tusende bedyranden äfwen hans mun, fom beskuggades ar de wackraste, swarta Mons stacher och smyckades af de skönaste, hwita tänder, fom jag någonsin fett. Hwad behöfde wi också mer för ögonz blicket? Tänker man wäl wid 17 år att framtiden kan halka oss ur händerna? Slutet af Februari månad närmade sig och med detsamma mår afresa till Rom, der wi skulle tillbringa den sista delen af karnavalen. Dagen före densamma föranstaltades en afskedsfest, naturligtwis med dans. Cista walsen tillhörde den trogne tillbedjaren, fom lojwade med wisshet att komma efter om Några dagar till Rom. Häns delsen wille att samma afton en prins wid ett wisst Nors diskt hoj för första gången uppträdde i sällskapolifwet der och fägnade sig att ibland fremlingarne här påträffa ett par landsmäninnor. Han fattade under walsen posto wid min sida och bad mig om den ena ertraturen efter den andra, som naturligtwis ej kunde nekas hans höghet, och tillika utan något afseende på baron ÅA-—d drog till fig hela samtalstråden, fom wisade sig omkring minnen fran hemlandet. Den wackre, bortskämde mannen kände fig för nära trädd, ja, förolämpad, och görande plötåligen en stum bugning för mig, förfogade han fig till motsatta siden aj salen och lät mig stå ensam med prinsen. En fall rysning öfwerlorp mig, mina knän darrade; jag blef dödablek och ur stånd att säga ett enda ord, såg jag bedjande på prinjen. Denne gissade genast till sakernas ställning, winkade fin adjutant, en grefwe W—n, och