Gotlands tidning – 10 januari 1862, sida 3

Året 1862. Året 1861 har, likasom dess många föregångare, förswunnit i tidens omätliga djup. Att det ej passerat Gotland helt och hållet spårlöst förbi, vafwa wi oredan yttrat of om, och om icke alla de förhoppningar, fom man af detsamma förwäntat, blifwit förwerkligade, få ligger detta mera i sakernas natur ech i egen swaghet; hwad som emedlertid blifwit gjordt, stort eller smått, godt eller dåligt, kommer dock att underkastas efterkoms mandes skarpa granskning. Wi förbigå derföre allt detta, och med hågkomst af den gamla regeln: låt de döda hwila i ro, lemna wi det gamla Året i frid; men blida deremot med längtan och hopp mot det nya Året, fom nu i all fin ungdomlighet träder fram på mwerldåhändels sernas skädebana. Hwad detta kommande nya år fall innebära, förmå wi swage dödlige icke att genomskåda; men önskningarna och förhoppningarna flå oss doc öppna. Wår tid är företrädeswis uppfinningarnes och upptäcternas. Den outtröttligt forskande wetenskapsmannen och den sinnrike teknikern rycka naturen allt närmare in på lifvet, afslöja mången dold hemlighet, rycka till fig mången hittills okänd kraft, allt till mensklighetens bästa, och närma sålunda menniskan till sitt förut förlorade herrawälde öfwer naturen. Hwad årtusenden hittills betraktat såsom underwerk, wisar sig för den med naturens krafter och lagar förtrogne wara en barnlek. Ju mera menniskan blickar in i naturens dolda hemligheter, ju flera wisa lagar hon der finner, desto ringare måste hon känna sig och desto större måste hennes wötdnad, desto lifligare benz ned kärlek blifwa till den ontgrundliga wiehet, detta ab