Gotlands tidning – 14 november 1861, sida 2

Lyckan af att wara Tidningsskrifware. (Ur Norrk. Tidn.) Huru kloka äro ej engelsmännen! De äro i sanning wärde att wara nationernas mönsler. Hos dem utgör teorin leopardens swans; leoparden sjelf är praktiken lifde lefwande, som swänger sin swans för att göra honnör för ideen, hwilken dock hufwudsakligen i gamla England får åtnöja sig med denna hedersbetygelse. Bland andra om klokhet wittnande drag hos den engelska nationen, i dess stora besvnnerlighet, är åfwen den, att dee olycklige, som befatta sig med att skrifwa tidningar, wanligtwis drifwa detta sitt handtwerk i tysthet, okända för den pus blik, för hwilken de arbeta, och knappast kända af fåttas re och tryckare på det tryckeri, hwarifrån deras tidning utgår. Lyckliga omtänksamhet, lyckliga förutseende: Der bar tidningeskrifwaren åtminstone det gudomsattributet, att wara en ande, ett osynligt wäfende Der twingas man att hålla fig till sak och ej till person, twärtemot hwad fom eger rum i mifa andra länder, der den stackars tidningoskrifwaren får personligen kläda skott, när hang påpekningar och hans råd råka till att misshaga, hwilket swårligen kan i någon enda fråga undwikas, alldenstund hwad som behagar en, misshagar en annan. Wet wäl mängden af menniskor, hwad en tidningss skrifware måste wara, och har den rätt betänkt, hwad han har att uträtta? Wet den, att tidningsskrijwaren har den böga, men också swåra kallelsen att wara det ljus, som upplyser werlden — att wara prestens och skollärarens suppleang, regeringens, statsmannens och rikodagsmannens rådgifware, domarens, polismästares, fiskalers och advofas ters medhjelpare, de fattiges stöd, bofwars och illgerning8s mäns samt småtyranners skräck och fasa? Troligen har mängden ej tänkt fig hans werkningekrets få widsträkt. Och har den det, få skall den säkert utropa, att på fås dana wilkor har det aldrig funnits någon rigtig tidningås skrijware, och med skäl fråga, huru någon dödlig wågar åtaga fig ett kall, fom tyckes möjligt att utföra för ine gen annan, än Gud sjeli. Frågan är rigtig, och swaret är swårt. Wi hafwa nästan inget annat till bands än twänne latinska ordfpråk, det ena: aut desint vires tamen est laudanda voluntase och det andra: aconjuncta valent, e hwilka fritt öjwersatta på swenska lyda salunda: det första: det är ingen skam att bjuda till eller man gör få godt, man fan, och det andra: många bäckar små bilda snart en å7 Men uns der sådana förhållanden bör dock tidningoskrifwa ren med skäl kunna påräkna ett öNverfeende, fom likwäl sällan från fed honom. Man är snarare i fina anspråk strängare mot honom än mot någon annan. Ån har han sagt för mycket, än har han sagt för litet. Saker hända, som foll tyder wara af allt för stor wigt att förbigås, hwara till han dock gör fig skyldig; en annan gång widrör han jaker, fom anses allt för litet wigtiga att omnämnas. Han uppwaktas med anonyma bref, i bwilfa han till och med hotas till lif och lem; man behandlar honom med förbifeende eller otidigheter; man nefar att lemna bonom nödiga upplysningar; man sätter honom i penningförs lägenhet; man framkastar smutsiga insinuationee om hos nom, hwilka smyga ur mun och i mun; man finner allt, hwad han gör och skrifwer, klanderwärdt; hans omdömen äro alltid skefwa och origtiga, och ban är ett mål, åt hwilket alla kasta. Sällan får han fågna fig åt något erkännande af fina bemödanden.)) Men detta oaktadt Han shträfwar och arbetar tanske i åratal för en önsklig fak, staffat en mängd upplysningar, bearbetar den allmänna meningen. Omsider, då denna börjar mogna, gör en inflytetferik person saten den äran att adoptera den såsom fin tante, gifwa den sitt stöd, och den druwes igenom, meräåndels med undanskjutande af tidningaffrilmaren, att han ej må stå i wägen för det allmännas erfänfla Ul den höge man fom det råfat behaga att i löndom plöja med tidningostrifwarens kalf.