uppsökes han ej få sällan — förstår fig icke uppenbarlis gen, utan i hemlighet och i enrum; man will gerna bes gagna fig af hans ställning; man kryper upp bakom rygs gen på den talareftol, från hwilken han tilltalar dessa tuz fen, fom man gerna will genom honom styra, eller ins för hwilka man will förfågta någon fak, för hwilken man ensidigt ifrar. Man erkänner i tysthet, att det ligger en wiss magt i hans ställning såsom en person, fom på fina bestämda tider får tilltala massor af menniskor med til och med mera eftertryck än presten från predikstolen, ty ascripta manent, verba volanta (det skrifna beftår, då ors det förgår). Är nu tidningsskrifwaren en medgörlig karl, få gör ban fig till språkrör för en id, fom åtminstone ej ur fprungligen är hans, om den ocksa ej alltför mycket fris der mot hang åsigt. Han åtager fig emellertid answaret för den, ty han mäste answara för allt, fom står i blaz det, till och med annonserna. Den nya ideen misshagar och möter opposition, men måste uppehällas. För att buns na detta behöfwer tidningoskrifwaren diverse upplysningar, dwerse fakta och wänder fig i detta ändemål till fin Elis ent. Denne har emellertid, drifwen af särdeles bewekliga skäl, gjort fullt wenjter om? i frågan och har inga upplysningar, inga sakta att lemna, utan låter fin tolk stå i sticket, med måhända tilläggandet af den enmärfnins gen, att han blifwit alldeles missförstådd af tidningsferifs waren, och denne får antingen på egen hand utfägta flris den eller gifwa wika. Då får han, i fell han ej anser fig hafwa gått med seger ur friden — af någon annan än fig sjelf anses en tidningsskrifware fällan hafwa segrat — låta fig bes haga att heta minst wankelmodig, helst öfwerlöpare. Han uppmanas att göra en insamling för något afls mänt syfte: han utfärdar listor, han skruwer för saken och sparar hwarken tid eller möda och kanske ej heder penningar för att skaffa framgång åt densamma. Men han har kanske ej ens fägnaden att få fe deras namn på listan, hwilka ifrigast manat till insamlingen. We den tidningeskrifware, som skulle wara bekajad med den sjukdom, fom heter perfonlig fåfänga! Han skulle wara föga bättre deran än en person, fom har wärkande liktornar och jemt trampas på tårna. Wi hafs wa kännt och känna tidningsskrifware, fom lida af denna sjuka, och de äro troligtvis de olytligalte af menniskor. De behöfwa en for portion af egenkärlek att lägga får fom en helande balsam på de ständigt upprifna fåren. En ganska tung börda på tikningsstrifwarens skuldra är teaterkritiken, särdeles i landsorten. Teaterföreftåndas ren skickar honom fribiljetter till fina representationer, och anser fig dermed hafwa köpt fig frihet från alla ans märkningar. Han fan ej ana, den hederliga mannen, huru gerna tidningsskrifwaren skulle afsäga fig fribiljetten, mot wilkor att slippa befatta fig med hand reprefentatios ner eller åtminstone känna fig befriad från banden af hang artighet och uppoffring. För ett wäl danadt finne gifwes det ingenting mer motbjudande än att gifwa anledning till några missråkningar. Kommer så dertill, att föres ständaren och hang lila trupp lida pekuniert trångmål, få wore det en ren grymhet att låta kritikens åska mullra öfwer de arma artisternas hufwuden. Tidningeskrifwaren har dertill för godt hjerta, och han söker att gå en mer delwäg mellan tadlet och berömmet, hwilket dock fällan behagar publiken fom fer sitt omdöme jäfwadt af tidnings skrijwarens godbjertenhet, hwilken tyder, att han heldre fan gifwa fin fonfifritif en örfil, än sitt goda sinnelag. Det wissa är, att en tidningsskrifwares lyckliga fruns der äro mycket tunnsådda och hano plats föga ofundswärd, äfwen sedd ifrån ekonomisk synpunkt. Han måste trösta fig med tanken på nödwändigheten ar sitt fall och der med, att om yran skall gå, måste någon hålla i ffartet.