Gotlands tidning – 20 juni 1861, sida 2

— Ängfartyget Alexander II förolyckades den I Maj. Passagerarne, hwilka under största lifgfara lyckades rädda fig, bestodo till stor del af pommerska arbetarefamiljer, och ibland dem 45 barn. Hela lasten, jemte pafagerara nes effekter, git förlorad; ibland annat 6,000 fanaries foglar, hundwalpar och annat lefwande gods för Pdjurz marknaden i S:t Peteroburg. Till Sommarö, mfagerars nes räddningsort, afsändes mid första underrättele om olyckan prowiant och annan bjelp såwäl från Fredrifås hamn fom från Kronstadt och Petersburg, dit besättning och passagerare lyckligen ankommit. Det märkwärdigaste i fartygets strandningshistoria är, att. i stället för att förlora någon passagerare, det twertom wid ankomsten till Peteroburg bejanns, att passagerarnes antal förökats med en. En dam hade nemligen under öfwerfarten lycks ligen nedkommit med en wälskapad son. — Ett äfwentyrligt lif. För ett tiotal af är sedan reste en sjöman trän Flererjord öwer till Amerita och tog der hyra på ett fartvg från Newyork, i hwuken stad han gifte och bosatte fig. Efter en mängd missöden och förlisningar t alla werldodelat, fom han slutligen för omkring twå år fedan till Stina, hwarest han också förliste. Från den tiden hade man ingen underrättelfe från bonom, hwarföre bans familj för längesedon trodde honom wara död; men nyligen blef den gladt öfwetraskad af ett bref från Honom, hwaraf mi här meddela ett utdrag, bivitfet utan twifwel skall läfsas med intresse; det är dateradt Newvort den 6 Februari 1861. För ett par dagar sedan, skrifwer han, fom jag bit, efter att ba warit borta I tre år och fora månader. Här Hade man alldeles uppgtiwit hoppet att återse mig, hwilket ej war att undra på, då min hustru ej haft någon underrättelse från mig på nära twå år. Nu får jag således berätta för er, huru Det gått mig på denna långa tid. Att wi förliste med Mathilda och bwad wi då utstodo, hafwen J hört. Från Kina skulle jag gå till Arvab och derifrån till London; men fom jag icke tunde komma öfwerens med taptenen, lemnade jag fartvget der, och då intet fartog från Newvork fanns der, reste jag tillbata till Fuchow, i förhoppning att der få lägenhet dit. Det flog ock så fel; men emellertid fid sag en no btigg att föra på tusten för ett tinesiskt rederi och skulle gå till Nitolasko för roska regeringens räkning. Men fom det war sent på året, fröso 21 man af besättningen thjäl, och jag blef derpå drifwen in bland isen mellan Japanska öarne, och sedan jag hållit sjön i nio weckor, drefwo mi i land, och återstoden af manskapet dödades af sjöröfware, utom jag oh en man. Jag fick ett skott i högra benet och sprang öfwer bord samt lockades jemte den enda qwarlefwande matrofen komma upp i en liten båt och dref till sjöss. Följande morgon blefwo wi faftade i land på en liten obebodd ö; här wistades wi t 11 månader och 5 dagar, samt lefde i 5 månader af rå fisk och frukter, till dess wi fingo upp eld. Slutligen fom en winddrifwen fiskarebåt dit, oh medan folfet war i land, gingo tvi ombord, bundo den enda mattos, fom Hade watt der, samt tommo på 17 dagar till Hafodadv; derifrån pit jag till Shanghai, bwarest jag låg för döden i 6 månader. Då jag blef bättte, tog jag bura och tem slutligeu Hit till Newyork efter 108 dagars refa. Jag hade alldeles uppgiswit hoppet att nögonsin få återse min ätffade hbuftru och mina tarn.