Gotlands tidning – 2 maj 1861, sida 3

ledighet, att Han wille taga dem i åfwerwägande. Nu har sag fagt dig bwad jag met och tånfer den fafen; men wisa för all del icke Detta bref för någon krislen själ förrän efter laga flånd d. w s. efter 50 år, när den walseförda folkyran förlorat fina fatalier. Skulle ala menniskor tör fina fända och ofända bandlingat dömmas ar allmänna rösten, fom defa herrar blifvit det, få förmwandlades hela mertden till ett enda ofontligt celfångelse — — — utan ditektörer och utan mwaktmåltare, to ingen kunde då gå fri. Att du icke tror ett ord af allt detta, derpå är jag beredd; men du giorde få ärtven, när jag tedan för flera månader sedan utnämde örwerståfsållare i Stocholm. Du oh beta Gortand ferek omöjliat. Annu litet tålamod och du skall få fe hwem fom hade rätt och ännu några år och du skall äfven fe mitt då fällda vetrande, att detta är ett af de lockligaste wal Hand Maj:t ajurt, bekräftatt. Ver wäl och wålkommen utan fruktan för djutnårdelöjtnanterna. Förswara de dig ide, icke sörotämpå de dig. J alla fall tåder jag dig att göra fom den raske Gotländjfe sjötavten F., i den meranämnde Djurgårdsbatoljen. Han bade af nvåkenbet närmat fis alltför mocket slagtjältet, få att ban helt ojöttäntt fick sig en Leviatan på bögra örat få ott han utan omswer föll i ditet. Kopten F. en man i fina välta år, undersätsig och muskulös, of ett djerst och okufligt sinnelag, och fom utitårt med beder mången het Engelsk oh Amerikansk dust mor både Envinäfmar och böljor, uppreste fig lugnt, vålatte den Hamburgska batten, floppade händerna mafliat t kavajens fickot och wände beqwämt fofan mot blå porten. Till fin tamrat, fom förwånades att han icke tog hämd för en sådan fötolämpning, ottrade ban lakonisk: rör mig icke, skedoe i mifbupg. Genttemennen förde fig rätt bra, jag tänker ej öfa antolet af deras poliswittnen och angtjware. Men hade man nämnt mitt namn, innan det gällde mitt öra, ... sopat platsen ren med dessa tnornäfwar vå fem minuter. Nu ta wi en grogg på fafen. Gör du jå med och lef wäl!