Gotlands tidning – 8 mars 1861, sida 3

och icke på ett spanskt. Emellertid lärer det oaktadt det spanska skeppet Colon blifwit stäldt till konungens förfogande när han lemnar Rom, hwilket förmodades ske d. 28 Febr. Om Sweriges ståndsrepresentation. utdrag ur Politisk Tidskrift för Sweriges Allmoge. (Forts. och slut) Churu mycket man än må lamentera öfwer fe dernas förfall och en öfwerhandtagande gudlöshet, fom gör all presterskapets werksamhet fruktlös, lärer det dock swårligen kunna bestridas, att religiositeten och den allmänna sedligheten i ett land bero till stor del på def prester. Man klagar nu för tiden högljudt, och pre sterna icke minst, öfwer jolkets likgiltighet för religionens utöfning, eller också öfwer de förwillelser, åt hwilka det hängifwer sig, då det med öfwerspänning, likasom med half förtwiflan, utan förnuftig ledning, på egen hand fas star fig i det religiösa swärmeriets armar och deri söker ett uttryck för fin längtan och en hugswalelse för bjers tats trängande behof. Eger man då fog att anklaga föl: fet för allt detta? Ligger ice orsaken något djupare, än få? Hafwa wäl presterna med sådant nit, sådan uppoffs rande hängifwenhet för fitt fall, så obefläckad sedlig rens bet i lära och wandel, fom Efriften af dem fordrar, skört sitt dyra åliggande, att de nu funna twå fina hän: der och ropa forsfäft? Behöfwes det då ite en genom: gående reform af hela den presterliga institutionen, en reform, som gör dess medlemmar till hwad de böra wara: de mest sjeljständige, upplyste och sedlige bland alla ftaz tens medborgare? Glömmer man då bort de flora mifa förhållanden i affeende på lejnadoställning och aflöning, fom förefinnas emellan biffoven och hans underlydande embetsbröder, emellan pastorerna och komministrarne af förfta, andra och tredje klassen, emellan adjunkten (presteståndets paria) och hang närmaste förman? Will man då icke erinra fig, att sjelfwa det presterliga beforz dringss och examenswäsendet icke är så beskaffadt, att det fan inge synnerlig aktning hos lekmän, eller bilda pres sten till ett föredöme i kunskaper och moral? — Tilldess man widtager genomgripande reformer hårutin: nan, år det fåfängt att wånta någon på djupet gående förbåttring i statskyrkan och dess tjenares ställning till folket, och må man till def; åf: wen innehålla med de fördömmande erclamatio: ner eller de bittra fmådelfer, fom man från pre: dikstolen eller ståndsbänken i få rikt mått utöser öfwer detta folk! Wi hafwa med det föregående welat wisa, huru litet berättigade de begge förnämare stånden nu för tiden ifjeliwa werket äro, att utgöra hälften af representationen, och huru föga deras få mycket framhållna historiska wigt och betydelje häller stånd inför en på saken gående, förs domöfri kritik. Hurudan deras werkliga historia är, hafwa wi i korta drag fört ådagalägga, och wi äro förs wissade, att ingen, fom gör fig möda att på allwar fors ffa i detta ämne, skall anse färgläggningen för bjert eller teckningen öfwerdrifwen. Att borgare och bondestånden icke heller kunna ega anspråk på att representera alla de nya intressen, fom med en sednare tids tilltagande kultur uppstätt i staten och derstädes fordra ett erkännande eller berättigande, will wäl ingen med fog bestrida, fom tagit reda på de förs ändrade förhållanden med industri och näringar, fom en ständigt stigande civilisation fört med fig, och de nya ars betokrafter, fom nu kämpa att utweckla fur werksamhet. Att nu, sedan personligheten hunnit arbeta upp fig till en aktningobjudande makt i samhället och menniskowärdet icke längre mätes blott efter yrket och penningen, utan åfwen efter dygden och förtjensten, helt andra och mera allmängiltiga grunder måste göra fig gållande i reprejenz tatwt hänfeende, än de haltlösa och swäfwande, tom ligga i särstilda stand och klasser, bör wara klart för hwar och en, som lärt sig inse, att det är i befrämjande af det allmänna bästa, och icke i befordrandet ajf enskilda eller standoförmåner, fom man bar att föfa fäderneolandets sannskyldiga nytta. Hwad ständeno historia i allmänhet warit, derom wittna wåra häfder mera än wäl i djupa drag, derom lemnar wår närwarande politiska ställning tidt och ofta ganska dystra och nedslaende erinringar. Och hwilken redlig och om silt säderneelands lycka och frame tid mån swensk medborgare instämmer ide ännu i dag, och med ännu större skäl, i de gripande ord, som ur ett förflutet århundrade ljuda oss till möte från folterlandö: wännen och tänkaren Thorilds ärliga och omutliga läps par: Defa fyra rikets stand — wisar icke war bistoria genom tidehwarf af wåld, swek och elände, att de äro de fyra rikets obestånd? — Cxröfra dessa fyra barbarista nationer. Gör oss till ett folk. Bör en ärlig man i fitt eget fäderuesland, åt hwilket han offrar sitt arbete och sitt blod, ite ega fin röst i det allmänna? Och dens na rösten rätt, det är proportionerad? Wåt på stand grundade nationalreprefentation är fällan till alla wara politiska olyckor; emedan ftånden, fom uppkomma ar hwad medborgare hajwa olikt, genom sin natur föranleda idel föndring och upphäfwande af statens enbet, hwars bestånd