Gotlands tidning – 1 mars 1861, sida 3

nade inflytande på folket, är naturligt, då hwarje reliz gionekult har fina mysterier, hwilkas förwaltare alltid måste ega ett större eller mindre anseende hos massan, som så gerna sammanblandar personerna med formerna och de heliga dogmerna med deras uttydare; men då dels den friborna sjelfmyndigheten war ett hufwudbegrepp i den germaniska författningen, dels folkhöfdingen sjelf war den öfwerste presten, likasom han war den högste anfös raren och domaren, är det klart, att dessa prefter, i pos litiskt hänseende, föga kunde wara annat, än hang ns derordnade tjenare och biträden wid de stora offerfesterna, ech att t. er. ett få beskaffadt prefiscolegium, fom man finner hafwa existerat hos flera främmande forntida folk med en annan gudalära, såsom de gamla Eavptierna, Hinduerna, Gallerna m. fl. swårligen bland Ddinsdyrs karne kunde uppstå och utbildas. Åtminstone få långe den politiske förbundös eller statschefen war orthodor äfven till fin religiösa trosbekännelse, kunde ide prefts myndigheten wära hwarken honom eller folket öfwer hufs wudet. Det är först i brytningen emellan den gamla och nya tron, fom man finner hednapresten på fpetsten af fin makt, då ban nu kunde öfver affällingen utsläppa hela fanatismens rasande stormwind, fom han hittills, lik mythens Eolus, hållit bunden i fin säck. Det war sålunda Jnge den äldre mistade thronen, störtad derifrån af Blot-Swen och hand parti. Att den hedniska prefts myndigheten likwäl aldrig uppnådde någon större full: komlighet, fan man finna dels af den lätthet och toles rang, hwarmed öfwerhufwud kristna läran infördes i lans det, och dels af striden emellan Swear och Göter, fom icke blott war en kamp om politiskt öfwerwälde, utan åfs wen kamp emellan hedendom och kristendom, och hwari den sednare snart nog wann en för alltid afgörande fes ger. — Då den katholska hierarkien, fom ligger till grund för wår protestantiska, tillkommit inom en tidsperiod, som redan befinner fig inom historiens område, är det ej swårt att följa hennes utweckling steg för steg. Att hon skulle tillwära i anscende och makt, ligger redan i sjeljwa sakens natur och i det wälde, fom en ny religions för: kunnare måste tillwinna fig öfwer själarne, uti en för öfrigt föga hyfsad och ännu haljbarbarisk tid, men ännu mera i sjelfwa katholiciomens wäsende och den åt hennes prester förlänade makten att lösa och binda. Det kan således icke wäcka förwåning, att hon, med fin från påfs liga stolen bemtade organisation och fin s. k. kanoniska lag, snart skulle upphäfwa sig till en ny lagstiftare i samhället, mäktigare än någon annan, derföre att hon icke blott gaf en ledande norm för lifwet, utan äfwen före stod att herrska efter döden genom de messor, hon uppe stämde till försoning för de aflidnas själar och deras frålös ning ur skärseldens lågor, på hwilka beskrifningen tif weloutan gjordes con amore. Så fom folket småningom i fina presters händer, och en stor del af unionskridigs heterna är knappt något annat, än en sammanhängande presthistoria. Men denna tidpunkt war äfven mändpunks ten i deras makt. Gustaf Wasa uppträdde på den fos sterländska scenen och stäckte deras inflytande, fom redan blijwit förswagadt af Christians bödelsyrxa. Sweriges erkebiskop den tiden, Gustaf Trolle, har wisat för efters werlden, huru långt en prelat kunnat gå i djerf oförs synthet. Pan är sitt tidehwarfs inkarnerade ståndsanda. Citerföljare af honom saknas wisst icke i en sednare tid; men det swenska påfwedömet war åtminstone med hos nom för alltid siörtadt. En grund war emedlertid lagd för hierarkien, hwar på hon kunde med säkra steg wandra sin bana framåt. Den katholska prestmyndigheten war wisserligen qwäst; men den prostestantiska tog dock mycket af den förras makt i arf och besittning, ty Gustaf Wasa förmådde blott styckewis genomföra reformationen. Katholicismen fanns ie få obetydligt qwar till formen, om och wäsendet gått förloradt. Han wågade ej gå alltför bröftgånges till wäga med fina biskopar, fom ännu hade något stöd qwar i folkopinionen, hwilken blott fmåningom lär fig att fläps på fordna fördomar. Sattes biskoparne och på indraga ningestat och aflönades af ftyrelfen med qwarlefworna af deras jordna furstliga inkomster, förlorade de ock till en tid sjefwa fin titel och benämndes rätt och slätt ordinarti eller superintendenter; så dröjde det likwäl icke länge, innan de aåtereröfrade en dryg del ar sitt förra influtans de på de allmänna ärenderna. Hmwad de åter hade blifs wit, om Johan den tredjes tilltänkta religiösa reaktion gått igenom, eller Sigiomund warit något annat än en docka i fina pelska magnaters händer (tilläggom: äfwen i de swenskas), är icke twijwelaktigt. Carl IX, fom ide just war blödig af fig, timrade wäl med stark hand på sin faders började storwerk, och Gustaf Adoli gjorde, då han inwigde sig till en strid på lif och död i proteftans tiomeno tjenst, katbolska läran för framtiden omöjlig i Swerige; men prestwäldet mar derföre icke fullkomligt störtadt. Det hade hunnit arbeta upp sig till ett stånd, efter att förut hufwudsakligen hafwa tepresentetat sin mvndigbet genom de andliga magnaterna: biskoparne. Pafskorerna börja art i allt slörre antal sonas på riför dagarne. På riksdagen i Strengnäs 1547 finnas Epra koherdar från Ilpsala, Westerås och Sirengnä stuit — för första gången efter reformationen — hafwa under tecknat rikodagobeslutet om konungens iestamenteerdning. — eh oo 2 . ..U...