Gotlands tidning – 1 mars 1861, sida 3

Om Sweriges ståndsrepresentation. utdrag ur Politisk Tidskrift för Sweriges ÄAllmoge. Taga wi nu stånden hwar för fig i närmare ffärffås dande, för att utröna, på hwilka rättsgrnnder de stödja fina anspråk, skola wi lätt finna, icke blott att deras politiska wigt och wärde numera är mycket twifwel un: derkastadt, uran äfwen deras sjeljberättigade företräde i representativt hänscende icke mindre förkastligt. Att detta hufwudsakligen och i wida högre grad gäller de priwiles gierade ftånden, följer af fig sjelj, enär borgares och bons destånden, om de och ide på långt när representera fiwenz ffa folket i fin helhet, likwäl, fåfom utgörande wmäjentlis gafte färnan af nationen, måste anses ojemförligt långt mera berättigade dertill, än de twenne andra. Men in: tet stånd eller klass fån och bör numera åtnjuta en dylik uteslutande rättighet, sedan få många nya elementer tillkommit i staten, alla med lika rättsanspråk och befos genhet att deltaga i representationen. Hålla wi oss nu först till adeln, så fråga wi, hwar finnes numera den elitcorps af den gamla, fria odalman: naklassen, fom fädrens förtjenster hade adlat och egen dygd och tapperhet upprätthöll? Med tjensteadelns uppkomst under feodaltiden började redan def förfall. Afiwen adelös mannen blef då slaf ät en herre. Hwar finnes således numera denna ursprungliga germaniska adel, fom, aktad af alla och böjande fig för ingen, war en få fullkomlig man för fig? Det är sannt, wi hafwa ätter på wart riddarhus, fom ide blott äro wida äldre än sjelfwa detta bus, utan äfwen, om man får tro deras stamtaflor, mycs fet, mycket gamla. Men wi betwifla dock, att dessa ätter på werkligt allwar anse fig representera den genuina odaladeln. Och om de ocksa gjorde det, hwad mera? Har denna adel numera någon sadan betpdelse i staten, som i forntiden? Åro då dessa ätters hufwudmän och meds lemmar numera äfwen wära sjeljskrifne förswarare? Aro de numera det fria härkannets förnämste krigare, hwilka, på den grund att de städse woro redo att offra lir och blod för fäderneslandet, atnjöto det mälförtjenta anseende och den utmärkelse, fom tapperhet och dygd all: tid weta att förskaffa fig? Må de sjelfwa swara härpå. Man får icke glömma bort, att adelsman och krigare uriprungligen war detsamma. J hofwets salar, i de aristokratista salongerna, utöfwas inga krigosmandater, som berättiga till adelskap. På det werkliga slagtfältet äro de särskilda folktlasserna numera sammanblandade. Hwem åtskiljer under generaloepåletterna en adelsman från en s. k. mantörding? Och dock är det hbunvudjatk: ligen frälset, d. w. s. den under medeltiden medgifna räts tigheten, att fria eller frålja sitt goda från statt, emot den, märk wäl! åtagna skyldigheten, att fälla fig med häst i ledet till fäderneslandets förvar, fom sedan den tiden berättigar till adelig hjelm och stöld. En rättighet gifwes icke utan motswarande styldighet. Redan Gustaf Wasa och hans söner klaga ju tidt och ofta Öfver adelsmännens tilltagande försumlighet, att installa fig till rut: tjenst, och hota att derföre beröfwa de tredskande deras frälserättigbeter. Genom indelningswerkets införande uns der Carl XI fan rusttjenstadeln sägas wara lagligen upp: härd i Swerige, efter att längt förut hafwa warit det de facto, sasom exklusiv institution. Den närwarande pergamenteös eller pappersadeln är en karrikatyr på den ursprungliga, hwilken sistnämnde aldrig mera skall kunna återupplifwas; ty def grundide är genomlefwad, är död för alltid. — Hwad menar man dä numera med adel? På hwad grund utgör den en sjelsskrifwen fjerdedel ar wår representation? Besitter den då werkligen en fjerdes del af nationens wishet? Betalar den en ijerdedel af dess skatter? Uppsätter den en fjerdedel af dess förfmaras re? Utgör den en sammanfattning af dess sjelfständigaste,