Gotlands tidning – 1 februari 1861, sida 3

skilj a ifrån fig wännerna af det andras; man har ide heller welat wid sidan af hwarandra uttala båda ståndens hyllade principer, emedan de ju anses stå i strid med hwarandra, och emedan en sålunda betecknad likgiltighet för hwilketdera af de båda stridande förslagen blefwe det gällande, kunde frånkänna petitionen hwarje sken af med wetna syften och betaga den all werkan. Hufwudsaken är ju också för närwarande allenast att man förenar sig i den underdåniga anhållan, hwilken båda stånden hafwa gemensam, den nemligen, att fäderneslandet må till nästa rifsdag få emottaga, ett af regeringen förordat reprefens tationeförslag, hwilket sedan blir föremål för ständernas öfwerläggningar, dem nationen då får tillfålle att följa med allt det intresse, af hwilket saken är förtjent. Principerna för den nya representationen, rörande hwilka tankarne äro så delade, blifwa derföre i det här ifrägawarande petitionsförslaget endast i få allmänneliga ordalag antydda, att ingen enda, som blott önskar en lämplig och tidsenlig representationsreform, skall i detsamma sinna något minsta hinder för fin namnteds ning. Att nämnda önskan hyses af en öfwerwägande pluralitet inom nationen, det wåge wi taga för gifwet. Troligen finnes ingen, fom icke i sitt hjerta erkänner, att en tidsenlig representationsreform skulle werka lifwande och lyftande på utwecklingen af wårt lands både materiela och moraliska krafter. Må derföre ingen fosterländskt sinnad medborgare anse sig för deltagandet i petitionen öfs werflödig. ingen draga sig undan, ingen heller anse detta petitionerande ohöfwiskt eller opassande, ingen på förhand taga för gifwet, att ett sådant t. ex. i England mycket wanligt petitionerande, skall hos oss blifwa utan werkan. Uttalar sig nationens pluralitet behörigen starkt, så måste petitionen blifwa ett beaktanswärdt maningeord till de båda stånd, med hwilkas otideenliga previlegier nationen icke längre will förlika sig. Det kan icke heller strida mot wördnaden hwarken för Konung eller lagar att nas tionen, i en för wår samhälleliga utweckling få lifswigtig angelägenhet, will äfwen såsom en samling af individer, och på ett betecknande och hos oss ännu icke wanligt sätt, uttala den enträgna anhållan om en behöflig teprefens tationsreform, hwilken de båda folkwalda ständen redan å nationens wägnar uttalat såsom stånd. Fäderneslandet will räkna sine trogne, will se, huru många bland dess söner werkligen och uppriktigt och öppet önska, att hädanefter fäderneslandets och hela folkets, icke blott några särskilda stånds, intressen må blifwa å våra riksdagar representerade. Det är till följd af wåra fams hällsförhällanden, bedröfligen att förutse, att åtskilliga bes tänkligheter skola afhälla en eller annan, måhända måns gen, från att i petitionen deltaga, äfven om han uppa riktigt önskar densamma all möjlig framgåug. Det pos litista modet i sädant jall har hos oss ännu icke haft tillräcklig öfning. Men må åtminstone icke feghet, ide en, ärelysten fåfängas beräkningar, ide liknöjdhet, ide en förnäm olust för att deltaga i sådana fredliga och patriotiska folkrörelser, hindra sakens framgång! Må man besinna, att den som här icke werkar för, han werkar emot! Må man inse, att en från nyffsnämnda skäl härflytande neutralitet skall af hwarje fann fofterland8s wän dömas till och med hårdare, än den öppna fiendskap, fom strider för previlegier, dem tiden icke långre will ers fänna!