Gotlands tidning – 4 januari 1861, sida 2

sordran något besynnerlig. Man öfverser gerna en sådan egenhet med min sara sade han, omen hos mig skulle mar finna den löjlig, emedan det skulle anses för efterhärmning eller ett med afsigt antaget tolesåätta. oDet är ganska möjligt, käre Fredrik la svarade statsrådet, omen hvad betydde det, om dessa få ord kunde förskaffa dig själslugn och lefnadslycka? Vinsten är för stor, och vill du, för att icke väcka uppseende, ej uttala orden högt, så besvär jag dig, tänk åtminstone på dem vid alla möjliga tillfällena, oMen min bäste far, hvarföra det? Er förkärlek för dessa ord går nästan för långt, såsom det förekommer mige. oBarn! För talesättet har jag icke så stor förkärlek, utan fastmera för dig, och derföre önskade jag att i arf åt dig kunna öfverlemna desamma, och på samma gång min inre fred och lycka. Tro icke att mitt ordspråk af en blott slump blifvit mig en vana; nej, det var i början just ett med afsigt antaget talesätt; och endast detta ordspråk har jag att tacka för allt hvad jag är och allt hvad jag egers. olIvad förmodde er då att antaga denna egenhet va Olycka och förtviflan! — Och det var endast genom dessa ord som jag återbemtade mig och blef: herre öfver mig sjelf. Mina föräldrar voro redliga och gudfruktiga menniskor, men någon förmögenhet egde de ej. Det lilla de efterlemnade förslog med möda till underbåll för mig under mina universitetsär. Jag var en oförderfvad yngling, hade läst mycket och var nästan för välsinnad, emedan jag blott lefde bland urbilderna för det sublima och ädla. Detta medförde mången olägenhet för mig, ty jag fick ett oriktigt omdome om