Gotlands tidning – 18 oktober 1860, sida 3

Det war ej första gången WILHELM von BRAUN föfte att under eremitlifwets tystnad, lugn och återhållsamhet sätta en damm mot den pwirflande ström, fom werlden eljest få gerna wille leda i hans wäg. För ett antal år tillbaka lefde han på ett ensligt torp i Småland, alltid önskande, altid sträfwande att winna inte frihet och frid. Det är skönt och godt och tröstande för enskildta wänner att funna säga: Han har nu genom Guds kärlek wunnit det mål, han föfte, wunnit det få fom få det winna, medan hans rycktes fulla glans stannar qwar efter honom, faftande ett herrligt återsken öfwer hans minne! Med stolthet berömmer fig Bohuslän af att få förwara hans stoft. Men är det blott en enda prowins som skall egna en sådan man fin hyllning efter döden? Ar det ej fast mer nationen fom bör resa öfwer Wilhelm von Braun en minneswård till ett tecken att den älskar och wärderar den omutlige frihetsskald, hwilten städse gått i härnad mot flärd, dårskap och förtryck. Aldrig skulle jag måga framställa denna fråga, hwilken bordt komma från den ädle skoldens manliga wänner, om jag ej såsom en Bohusläns dotter, hemma på dess klippor och enskut wån til Braun, tyckt mig stå honom nog nära att funna tillåta mig denna frihet. Jag har dessutom kånt en få mycket djupare uppmaning härtill fom den bortgångne med fin warma fänfla en dag erbjöd fig att skrifwa en fång mid min graf. Jag fan ej skrijwa en fång mid hand, men jag fan uppmana swenska hjertan hos mån och qwinnor att, medan intrycket ännu är nytt och warmt, lemna bidrag till en wärdig minneswård öfwer den store sångaren. Hans sioft inwigdes på ett lika rörande som hedrande sått åt den moderliga jorden — må den nyss uppkastade kullen ef för länge stå tom! Emilie Carlen. J denna uppmaning instämma: C. A. Adlersparre. C. Sehlstedt. Aug. Blanche. Ar. Em. Holmberg. Theodor Bergelin. Herman Bjursten. J. Mankel. Joh. Gabr. Carln. Medlen från Gotland emottagas och redowisas af Nybergska Bokhandeln. —