Gotlands tidning – 27 september 1860, sida 2

( Wilhelm v.Braun. J Göteborg8Poften skrifwes om denne glade skald följande: Gång efter annan är det twår sorgliga pligt att omnämna huru Döden med fin lia afmejar äfwen de wäsenden, fom werlden med rättwis stolthet kallar sina snillen, fina store inom det skönas weld. Wilhelm v. Braun den glade skalden, bar slutat fina jordiska dagar. Hans ande lemnade fin stoftbydda d. 13 d:s, för att swinga fig upp till ett högre land, der ide mera är en törntagg pennan och bläcket tårar. Den hädangångne mar en fann humortst, hwarpå hans skrifter lemna ett ojäfwigt bewis. Humorn är ju hwad Wodman kallar det swarta och det hywita; och swart och hwitt twinna fig t en tråd tillsammans öfwerallt äi de arbeten af den nu bortryckte skalden, fom ligga före oss. På ena fidan en obunden ysterhet, ett swall af satiriska infall och ordlekar; på andra sidan en fång til Henne, genomandad af den warmaste känsla och t ett språk, fom utmärtes af den skönaste tyriffa slygt; och få på tredje sidan åter ett sprittande skämt, gnistrande af qwickheter. Som sagdt, det hwita och swarta är blandadt med hwartannat. Få skalder ha också I wårt land warit få populära, få af alla uppburna. En ny kalender af Vilhelm v. Braun mar alltid ett Evenement inom borhandelswerlden och städse lika begärlig hos allmänbeten, hwars gunstling den hädangångne med allt skäl fan sägas ha warit: det blåste och t alla defa volymer Calle, Carolina m. fl. en frisk ande, hwilken gjorde sinnet lätt och själen godt. Framförallt woro de genomandade af den warmaste frihetsfärle?, och den snillrike satirikern sparade ej helfer sina-wapen, då det gällde högbeten eller bierarkien, af bwilka isynnerhet den senare i honom hade en oförtruten motståndare. Wilhelm v. Braun har äfwen fom rent litteraturhistorisk personlighet warst af stor wigt för wårt land. Hundrade. ja tusentals woro de lyror, ur hwilka månblefa7 diktare mille locka Tegnörsanska toner. Tegnörs kraft fanns der ej, blott bans blommor, hwarunder man sökte dölja sin egen sjuklighet. Defa Samlade Difter, Skaldeförfök och hwad de allt beta, öfwerswåmmade landet, och den gråt milda poesion började taga öfwerhand. Då kom Wilhelm v. Braun med sina både själsoch naturfriska toner. Med humoristens leende äring läpparne, och satirikerns skarpa, genomträngande eld i sina ögon gick han istrid mot dessa bvopokondrister, fom, fade han, sländigt rimmade bjerta med fmärta. Och han segrade: månpoeterna togo till reträtt, samt sträckre wapen. De kunde ej heller annat, ty den glade fångaren hade med fig en oöfwerwinnerlig tropp den allmänna opinioven.A Hans skrifter äro: Dikter, I—IV saml. (Ett urwal af dessa utkom i tysk öfwersättning af Albano i Berlin 1854). — Calle, också en poet. kalender, 1843. — Carolina, poet. kalender, 1844. — Bror, poet. kalender, 1846. — Knut, voet. katender, 1847. Beråttelser och utkast, 1847. — Den Namnlöfe, voet. kalender, 1849. — Nite nytt til Julen sex utktast, 1849. — Berättelser, reseminnen m. m. MNy samling, 1850. — Herr Börje, poet. kalender, 1851. — Sju Sosware, poet. kalender, 1853. — Farbror Mårten, poet. kalender, 1856. — Z. poet. kalender, 1858. — (Såsom förut nämndt, wäntas till julen utkomma en ny poetisk kalender med titeln A). Sraldens jordiska qwarlefwor jordfästades d. 18 d:s å Uddewasla kyrkogård på ett enkelt, men den aflidnes minne wärdigt sätt. — Arrangörerna för begrafningen tilltännagåfwo att alla de, fom mille hedra den aflidnes minne, wånligen inbjödos att möta på rådstugusalen i Uddewalla Tisdagen d. 18 Sept. kl. 1 middagen, för att derifrån beledsaga skaldens stoft till det fifta hwilorummet. Någon speclel inbjudan egde ej rum.