Gotlands tidning – 2 augusti 1860, sida 3

högra rockarm visade Lindau på tvenne med krut i huden inbrända märken, deras egna sammanbundna initialer. Det var beseglingen på en ömsesidigt ingången öfverenskommelse, att om den ena affordrade den andre ett löfte, skulle denne utan några undanflygter detsamma uppfylla. — — Olörgåtligt — svarade Adlerflygt med nedsänkt blick. — — Med stark tonvigt återtod Lindau: Jag skulle tro, att jag hållit min. Nu är det din tur. Intet ord gånge öfver dina läppar i anseende till mig och Cederpalm, til hvem det än vara månde? — — Du sätter mig på ett i sanning hårdt prof. — — Hårdt eller icke, men du består det, så framt ett löfte är dig heligt. — — Jag lofvar intet förrän du besvarat en fråga? — — llvilken? —— om du i sjelfva verket hyser en så utomordentlig stark tillgifvenhet för Cederpalm? — — Han intresserar mig som kamrat; hans och hans unga hustrus lycka är mig dyrbar. — — Uppoffringen sker väl icke för hennes skull? — — Lindau log; Var du trygg i detta hänseende, mitt hjerta är alldeles friskt! Det är då icke möjligt, att taga dig ur denna villsarelse? — — Ståällande sig på ett visst afstånd ifrån honom, sade Adlerflygt: Den der blicken harmonierar illa med en osanning. — — Du har en skarp synförmåga, förmärker jag. Hade Cederpalm varit i mitt ställe är jag öfvertygad, att han fallit på någon dårskap, kanske rymt, eller hängifvit sig åt dryckenskapslasten. Han är en i själ och hjerta god, men svag menniska. — — Nu förstår jag dig, du ädle yngling hvars like jag ej känner. Du ville rädda honom undan ett moraliskt elände. — — Gör hvilka slutsatser du behagar. Aflägg blott det löfte jag fordrar, — — Räckande honom handen, återtog Adlerflygt: När vi som ynglingar ingingo detta förbund, var det långt ifrån min föreställning, att jag med så mycken smärta, skulle honorera detsamma.