Gotlands tidning – 2 augusti 1860, sida 2

da dt här i werlden, få är det wäl Hon. Har man ide anwänt allt fom kunnat inwerka på den menskliga förs skräckelsen och fasan? Har man icke anwändt eld och jern, kättarebål och tortyrinstrumenter? Har man icke derjemte tagit fin tillflyrt till allt fom kunnat anslå på den finlis ga åskådningen? Har man ie gjort sjelfwa de sköna fons sterna till kyrkans ödmjukaste tjenarinnor? Har ej bygg: nadöbonften gifwit henne fina präktigaste kolonner, fina stoltaste tornipivor? Har ej skulpturen och målarekonften egnat henne fina yppersta mästerslycken, musiken fina herr ligaste toner? Och har allt detta hjelpt? Nej, och hwarz före? Derföre att hon sträfwat att bli och werkligen blifvit en politisk korporation, ett werldoligt wälde med all defs flärd och härsklystnad — blifwit raka motsatsen till hwad bon war ämnad att blifwa, nemligen en kyrka byggd på kärletenos. försafetsens och ödmjukhetens fimmeljfa grunder. Detta om den kungliga propositionen. Nu några ord om lagutskottets förslag. Rättwisligen bör erkännas, att lagutskottet Har haft stora swårigheter att bekämpa; men det har blifwit bes segradt af dem. Uiskottet har sökt göra något af den kungliga propositionen; men att göra något af intet, det ligger icke i menniskohand. Man måste wärdera betäns tandets wackra poetiska form, sällsynt i wåra offentliga after; men estetiken har ej blott till uppgift att förgylla ytan, hon måste äfwen genomtrånga fitt ämne få, att det blir fom guld alltigenom, ty sanningen är hennes förnämsta uppgift. Hwad fom ide är sannt blir icke heller skönt, utan endast litet bladguld, som, lagdt öfwer remnorna, smeker ögat, men förwillar tanken och fäns slan. En för forskningens frihet betänklig sats innefattas uti utskottets yttrande, att der gudomliga ordet fjelft icke är möjligt af utweckling, utan endast den menft: liga uppfattningen deraf. De heliga skrifterna, Hpp2 satta af profeter, ewangelister och apostlar, funna wäl icke gerna anses för annat än den menskliga uppfattnins gen af det gudomliga ordet; men om tet äfven wore det omedelbart gudomliga sjelft, få är det wäl i hög grad stridande mor begreppet om det gudomliga att påstå, att detta icke är mäktigt af utweckling. Bokftafiven dödar, men anden gör lefwande, men allt lefwande är rörligt, framåtskridande, stadt i en ewig utweckling. Deraf den föränderlighet som genomgår hela skapelsen och som gör att mi i jordens innandömen Anna lemningarne af en ffas pelse, tom warit, men ide mera är. Det gamla bar lemnat rum för ett nytt, fom äfwen i fin ordning skall bli gammalt. Men allt som kommer i stället är en ny utweckling af det gudomliga, skönare och herrligare än det fom warit har. Ultskottet hade säkerligen ice gjort sig skyldigt till det nu anmärkta påståendet, om det, i stället för att blott glänta på sanningens dörr, slagit upp den på wid gafwel, om det mera tänkt på den gudomliga rätewisan än på den kungl. propositionen. Det har wiss serligen tänkt på båda och sökt jemka mellan dem; men att på en gång blicka in i ljuset och mörkret, det är omöjligt. Man berömmer utffottet för att det från domfapitz len till jastitiekansleren öfwerflyttat rättigheten att bes stämma em åtal, en förändring, som föga kan betyda, så länge presterskapet, genom fin makt inom reprefentas tionen, är af sådan wigt för regeringen. Jcke skall hon öfwergifwa fina bästa wänner för någonting så obetydligt fom en individs menlösa tro, och hwad betyda wäl för öfrigt sympatier eller antipatier i en tid, der man endast stötet på inttessen! — Lika litet fom regeringens gillar jag utskottets förslag eller något fom hwilar på blott en half rättwisa. Half rättwisa är half orättwifa. Jag ansluter mig då närmare till hr Rosenqwists förslag, ty det grundar församlingens frihet på Christi ord: Der twå eller tre äro församlade i mitt. namn, der jag midt ibland dem. Ser der den enda grunden för den rätta erangeliska korkan; men hwem bygger på denna grund? Regeringen känner den ej; fatskyrkan fänner, men erkänner den ide. Men huru hafwa dessa berrliga Christi ord kunnat ljuda genom få många sekler och ljus da förgäfwes? Kan man tänka fig något mera upplyftande, rörande och tillfredöftällande både för tankens frihet och samwetets frid än dessa ord, hwaruti, liksom i en gemens sam spegelbild, Guds wishet sammansmälter med hans