Gotlands tidning – 5 juli 1860, sida 2

anlita menniskohjelp — och till hvem skulle man eljest vända sig — iillager hon med en sönderslitande ton — Gud gör ingenting omedelbarligen. — Vänd er till Hans Majestät Konungen. — Till honom — Ett ironiskst leende krusar hennes mun. — Konungen är allmänt känd, i och för sitt milda, försonliga och menniskoälskande sinnelag. Jag är öfvertygad att edra böner ej klappa förgäfves på hans hjerta. — Mild! är han mild? Huru skall man då vara när man är grym? — Hennes anletsdrag förvridas; häftigt darrande stöder hon sig mot ett träd. — Sansa er Fru Öfverstinna, om ni i afton skrifver en biljett till er man, skall jag i morgon hvilken timme ni behagar utfästa, hafva äran hemta den hos er. — Nå väl, den olyckliga måste åtnöja sig med de minsta smulor man kastar åt henne. — Min arm är för svag att åt er öppna de tunga sangekeportarna. Stode det i min magt, att efterkomma er begäran behöfde ni sannerligen icke på mig slösa en enda bön. — Vördnadssullt bugande sig, lemnade han trädgården. — God dag Lindau! — helsade Löjtnant Cederpalm när han återvände till sina rum. — Långsamt uppreste sig från soffan en högväxt gestalt hvars utseende blott i ett fall var anmärkningsvärdt, nemligen genom sin fulhet, men blickade man m i dessa gråa ögon, läste man der något så godt och bottenärligt, alt nästa tanke ovilkorligt lydde: llär ser du en man af tro och hederd. — — Löjtnant Cederpalm, den person som vi först framfört på scenen, var en vacker karl; men betraktade man honom närmare, fann man mindre uttryck i detta fagra ansigte än i Lindaus, som allmänt ansågs vara en till det yttre