Gotlands tidning – 5 juli 1860, sida 2

— Förlåt mig är det ej Öfverstinnan M. Man har sagt mig, att ni bebor detta hus. -Åter en rörelse med hufvudet, hvilken han tyder, som ett jakande svar. — Skulle Fru Öfverstinnan ega något ärende till sin man, någon biljett eller en helsning, skulle jag med sann glädje åtaga mig, att vara budbärare mellan tvenne olyckliga makar? — O, min Gud, ni skulle känna min man, hvem är ni? hvad heter ni? — Jag är en af de vid Fredrikshof vakthafvande ossijcerarna. Mitt namn kan ju vara er fullkomligt likgiltigt? — Hvem ni än må vara, så förråder ni, att ni eger ett hjerta. Förbarma er öfver en olycklig qvinna och för henne till hennes make! — Stränga order äro utfärdade, att ingen utan särskild tillåtelse från högre ort, får insläppa någon, eho det vara må utom bevakningen, till de beklagansvärda statsfångarna. Men som jag nyss yttrade, med synnerligt nöje skulle jag framföra en helsning, en biljett — dock med vilkor att en fullkomlig tystlåtenhet iakttages. — En tung, tung suck undsaller henne. Ilar ni aldrig älskat? — frågar hon med stark betoning. — Jag är gift med en älskvärd bustru, som från barndomen varit mig kär. — Efter ett uppehåll återtar hon — Föreställ er, alt ni nu underginge det öde, som drabbar min man. Er hustru hade trotsat en sjöresas alla obebag och faror, för att bringa er den enda tröst för hvilken ni vore mottaglig, och man vägrade henne inträde till er. Hvad skulle ni då tänka, hvad skulle ni säga, huru skulle ni känna det? — Stora tårar falla ut för hennes bleka kinder. Ilon fäster på honom en outsägligt bedjande blick. -Ni vänder er ifrån mig; ve den arma, som behöfver