Gotlands tidning – 28 juni 1860, sida 2

lyckade turer med sin jakt och förtjente omkring ett par tusen R:dr. 1848 gjordes och flera rejor de der wåluts föllo; men Nowember sistnämnde år blef wändningspunks ten för wår nyktre och raske A:s framgångar. Han intog last i Kyldej för att afgå till Stockholm och affeglade från Kyllej d. 19 på afton. På natten uppstack en swår storm af ostlig med stark snöyra; och A. kunde ite klara fig från land. Emot kl. 2 på morgon törnade han på Östergarns holme. Snart söndersplittrades af brottsjöarna den så omsorgsfullt byggda farkosten. A., endast medhafwande en förhyrd man, jemte fin egen Isårige fon, måste söka fin räddning från wraket. Han kastade fig i sjön bland de skummande bränningarna, med sitt barn i fina armar. Genom de oerhördafte ansträngningar uppnåddes stranden; men han fann nu sitt barn siyft och fom Pet syntes utan lif. Förlusten af det nya fars tyget, fom A. alltid med få mycken stolthet beträdde, tils lika med last och allt war här ett intet emot hang barn. Ett ögonblicks besinning och faderdkärleken dikterade föls jande beslut. A. kastade sig neml. ner på den steniga stranden och skyddade med sin egen kropp sitt barn emot stormens genomträngande ilningar; han uppknäpte sina wåta Fläder och lade gossen till sitt eget af det anfträns gande arbetet upphettade bröst, derifrån han likasom ins gjöt i denne en del af fin egen lifswärme. Snart såg A. sitt barn uppslå fin blick oh att det war räddadt. Hwem war lycklig nu om ej den skeppsbrutne! Ja, i detta ögons blick påstod A. fig hafwa genomslrömmats af den ljufs waste sällhet han någonsin njutit. Så snabbt omwexla i menniskohjertat lycka och olycka på jorden! Emellertid war wår man nu utan fartyg. En del af den förtjenst omkring 4000 Ror, fom han genom fpars samhet hopsamlat, slukades af hafwet i ett ögonblick. Men A. förlorade ej modet. J början af 1849 se wi honom ånyo på sjön. Han köpte neml. hälften i en jakt af omkring 14 swåra läster. Med denna fortgick fes glatsen 1850—1853, då i December månad A. ånyo led skeppsbrott på kusten af Stensdö utanför Calmar med en för egna medel inköpt last. Denna strandning bes ferefå af Calmartidningarne såsom ganska förfärlig. Under Decembernattens mörker och storm måste de fteppås brutne qwarblifwa på wraket oc kunde först emot afton påföljande dag bli räddade af djerfwa fiskare. Jemwäl då skyddade A. sin också nu närwarande ofwanomtaldte son, fom utom den hulde fadrens sjelfuppoffring och wård has de ihjälfrusit, ehuru fadren sjelf skall warit hardt nära förfrusen då har blef räddad. Nu sjönk ånyo i djupet 4000 Rdr för A., eller långt mera än han kunnat före tjena sedan föregående ffeppåbrottet. Efter dylika olyckor skulle man wäl tycka att A. kuns nat tröttna wid sjömanslifwet. Han gjorde det likwäl ej. Wissherligen war A. om ide ruinerad, åtminstone få fattig att han icke genast mäktade köpa eget fartyg, men hans håg stod ändå till hafwet. En procef, fom uppstod med. hans kompagnon, den der fordrade ersättning af A. för fin förlorade hälft af jakten, bidrog oc att göra honom allt mera fattig. J början af 1855 erhöll A. likwäl på kredit en liten jakt i Burgswik. Med den gjorde han 1855 och 1856 samt i början af 1857 lyckliga resor; Men förtjensten derwid kunde natirkiskivis ej bli särdeles stor, då jaktens storlek endast war 3J läster. I Augusti sistnämnde år afseglade A. till Kylley för att lasta kalk, hwarmed han ämnade sig till Wärnanäs, 2 mil söder om Calmar. Fyra weckor hade A. redan tillbragt på denna resa. Han hade 4 sårskilta gånger warit under fastalandet, men för inträffande stormar med motwind, måst länsa äter, sista gången till Klintehamn, hwa runder jakten sprang läck. Efter wid Klinte warf werkstäld repas ration, hwilken dock ej blef få grundlig fom nödigt was rit, afseglade A. från Klinte den 10 Oetober. Utkoms men I mil utanför St. Carlsö sprang jakten ånyo läck, och till trots af alla ansträngningar började den sjanka. Nu upptäcktes en seglare komma nort ifrån. Hoppet om räddning ingaf nya krafter, och ännu flöt den lilla jakten då Kapl. Herlitz — ty seglaren fördes af honom — från 9viobv Höll ner till densamma. Redan hade A. iillika men 2:ne om bord befintliga män och A:s son kommit upp på fartyget och woro således räddade, då A. erinrade fig fin i kajntan befintliga klocka, den han beslöt att i ett nu rädda. Han hastar ner i kajutan på fin lilla jakt, res dan war klockan hämtad, men i samma ögonblick befaller tapt. Herliss att jakten skulle lössläppas, naturligtwis utan att weta att A. war qwar ombord. Jakten war nu skiljd från skonerten. Att komma åter till jak ten för att rädda A. war icke möjligt; att sätta ut någon båt war icke tid, ty jakten sjönt alltjemt. Man beslutar fig kasta ut en tross till A., hwilket lyckas. A. kastar sig i sjön, hallande fast i trossen; men skonerten hade fart och A. släpas under det man om bord halar honom till fars tyget. Redan hade man honom wid sidan — redan fäns fer en af sjömännen fin hand för att söka få tag i A:s fläder, men hand krafter woro uttömda, han utropar: mina krafter äro flut och släpper trossen, samt förfiwins ner i djupet. — Samme fon, fom enligt hwad wi ofs wan fett, den ömme fadren sjelfuppoffrande hafwa räddat, åsåg nu under hemsk förtwiflan fin fars dödskamp. Hafwet slöt saledes nu i sin wåta samn en man, hwars mod endast döden kunde bryta. Anderson hade i hela sitt lif älskat hafwet, och på sitt sätt älskade nu hafz EA SI AQ.