Gotlands tidning – 28 juni 1860, sida 2

hafwa besparat regeringen den förödmjukelsen att kalla Garibaldi hans ercellens, men som nu torde komma försent. Anteckningar från Gotlands kuster. Wid en blick på kartan finner man Gotland wara så att säga utkastad nästan midt i Ostersjön. Från dess läge kommer sannolikt binamnet !östersjöns öga. Ser man på def kuster få finner man den, synnerligen de westra, wara owänliga för den nödstälde seglaren och öpp na för hafwets anfall; också rusa obehindradt wågorna in på dessa stränder. Hoburg, eller Carleöar, eller Högklint, fom bada fina twärbranta bergmassor i hafwet, ulgöra med skäl seglarens skräck och fasa. Beklaganswärd wore ock den seglare, fom under Oetobernattens storm och mörker förirrade sig och kom dem för nära. Här woro alla hjelpande händer för matta, ty här bjuda klippor och wåg på idel förstörelse och död. Passerande dessa berg uns der storm, ledd af dagens ljus, är deremot scenen högtids lig. Mian fer hur den fräsande wågen gör anfall emot klippans fasthet, men studsar wanmäktig tillbaka. Man fer henne ouphörligt ordna fig på nytt och tusen Dwiriz lar kasta fig emot fin motstandare, den hon under mäks tigt rytande ursinnigt öfwersköljer; men jetten står ändå lika orörlig, på sin höjd endast bestänkt af sin fiendes wredgade fradga. Seglar man förbi dessa ställen i lugnt wäder, ja, om hafwet icke ens krusas af westanwindens milda flägtar, få hör man ändå wågsångens ljud, då förlorande fig i en stilla susning blott. Den sangen mäste likwäl länge fortgått: millioner år kanske har bewittnat den; men den har hwarken tystnat eller tröttnat. J dag är def fläms ma lika mäktig fom den första dagens morgon, då ffölda mön uppdök uv djupet. Sagan täljer för of om den tiden, att Gotland om natten fladdrade öfwer wattnet, men likasom rädd, drog fig tillbaka i hafwets sköte, då morgonrodnaden spände fin gyllene winge. Wetenskapens yrkesmän säga of åter, att tallöfa koraller uppfört denna byggnad, deri de också bes redt fina egna grafwar och hwarom de just än i dag stola wittne bära. Så wäl den ena fom andra gifnina gen utgör wäl dot en wandring på hypothesernas ryms liga wäg, den man kanske gör bäst uti att lemna, under det man fan erkänna att menniskotanken under den wan: dringen föres ned i urwerldens natt, hwilken wetenskapens ljusglimtar ännu ej mäktat genombryta. Sedan dess har Gotland haft många, många barn. De flesta har hon tagit åter i sitt moderliga sköte, men nägra ha funnit deras sista fristad i främmande land; hafwet har ock röfwat sina. Wetenstapsmännen hafwa i sina leder räknat och räkna ännu flera af dessa barn; på samhällets höjder fitta ans dra: alla hafwa dock älskat, få fom öboen endast fan älska, fin hafomslutne ö, wid hwars kära kuster han i barns domens jollrande tid få mången gång sutit och der wåga sången, få att säga, warit hand egen waggwisa. Bland sjömän har Gotland haft förmågor, kanske af första klassen. Att deras tåg fört dem till aflägona, främs mande länder, derom wittna Gotländska grafwarna i Bas hia och annorstädes, hwaruti ädla Gotländska hjertan multna. Att kustboen i allmänhet också är manlig på hafwet, bewises bäst ar hang oftast klent utrustade fiskarbåt. Bes traktar man denna, så ser man hwilket mod som fordras för att med den trotsa storm och wåg, under ständiga äfwentyr att af frånlandiga stormar drinwas till sjös, och detta allt för att ur djupet upphämta en sparsam näring. Wisserligen läser man ibland att en eller annan drunts nat på fiske, men derwid fästes eudast ett ögonblicks upps märkjamhet. (En beklaglig händelje utgör oftast hela nekrologen öfwer den förfwunne. Betänkte man huru modigt han kämpat, huru han tilläfwentyrs anwändt förs ståndets och krafternas alla resurser innan han Öfvera wanns och så att säga gaf upp sitt hjerteblod i fin wåta graf, — ;wisst skulle man skänka åt den kraftige mans nens, eiler modfulle ynglingens minne ett saknadens ord. Han kämpade rot under arbete oc möda för den idoga makan, — eller de späda barnen, — eller den års tyngbe fadren eller modren; — det är ju ett stönt mål det också? Det är under sådana tankar wi tillåta oss framdraga en eller annan man ur folket, åt hwilkas minne wi wilja egna några ord, under det wi i få drag teckna deras förs flutna lif. Wi börja med Iakt:SFepparen Johan Andersson från Silte. Andersson föddes i Silte 1806. Hand far war ros nobåtsman. Efter att hafwa inlärt och utöfwat i flera år stomakarehandtwerket, omwerxlingowid med fiske, drog ho: nom Egirs döttrar till deras nyckjulla element. Wand, fom nästan alla Gotlöndska kustbhoar äran mwid tsön fine