Gotlands tidning – 18 maj 1860, sida 2

icke förenas med Pauli liknelse, då han jemför kyrkan med kroppen och def lemmar. Det der lärandet och föra manandet inbördes, Col. 3: 16, fan ite tydas på wårt konwentikelwäsende; ty i konwentikeln talar en, fällan twå — der blifwer icke ett talande inbördes; utan en enda uppträder såsom en af Gud sänd lärare. Heccfbans de öfwer de andras samweten, förwaltar han nycklarne, förlåter och behåller synder. Huru kan detta bestå med fann uppbyggelse och god ordning i församlingen? År icke predifozembetet af Gud sjelf förordnadt? Har ice detta fått himmelrikets nycklar? Nog händer, att en dos mare af okunnighet efter weld dömer en orätt dom; att mången af parterna känner lagen och har juridisk uns skap långt framom den, fom förwaltar domaresembetet; men skulle det wara nyttigt att den förre, sjelfkallad, ins tog den sedna res plats, sloge omkull de domar, denne å embetets wägnar fällt, toge makt och anseende ifrån hos nom, åt hwilken samhället gifwit pligten att upprätthålla rättwisan i domsagan, och gjorde allt detta af eget bes myndigande och i kraft deraf, att han kunde förklara lagboken få, att hans förtrogne funno fig nöjde med uts slagen. Domaren, den laglige nemligen, får till answar för fina domar. År parten missnöjd må han klaga och få fas fen pröfwad af en upplystare. Detta går ordentligt till. Hwad säkerhet mot den okallades wrånghet? Och kunde wäl ett samhälle under sådan förwirring i lagskipningen bestå? Ar det likwäl icke något sådant man wit åftads komma i kyrkan? Hwad angår okunnigheten, står kyrkan icke i skuld för den. Hon sätter goda böcker i hand på barnet, böcker, som klart framställa hwad det behöfwer weta och tro för att saligt warda. Men rätta förhållandet af ordet måste läras i korsets skola. Jag trotsar någon lärare, ware sig prest eller kolportör, kan lära en annan rätt förstå NRåtträrdiggöreljesläran af tron. Felet ligger icke allmäna neligen i brist på bokstafskunskap, utan i brist på tro och sannt lif af ordet. Och wäcka detta lif i Guds ord fan ingen utom den Hel. Anden, lifgifwaren. De mä gar, hwarpå han leder hwarje menniska härtill, wisar han henne och ingen annan, så att hon skall en gång blifwa utan ursäkt, Han lämpar skolan efter barnet; dets ta är en hemlighet. De citerade 1 Cor. 1: 19, 21, förstår du ie, fer jag; oh jag har ice rätt att fordra det af dig. Det ens da, jag kunde undra öfwer, är om du tror att jag hoppat öfwer dessa sköna lärdomar och ide egnat dem det djupaste begrundande. De framftälla, huru menniskan lika flis tet med sitt förnufts ljus kan finna Gud, fatta hans wåsende oh förhållande till den fyndiga menniskan, fom man med nattlampans sken fan leta upp solen, äfwensom att den förra icke ersätter den sednare. Men kan icke lärdomen wara christnad? menar du, att Luther och Melanchton woro råa bonddrängar? Stode de, månntro, icke öfwer wår tids folkskolelärare i bildning? kunde de blifwit för Guds rike, hwad de blefwo, utan lärdom 2 war Johan Arndt en dumbom? kan något högmod wara mer obefogadt, någon fåfänga ömkligare, än öfwer det att man ingenting wet eller kan? Af allt pöseri är detta det hjernlösaste. Man håller fram lärjungarne. Men woro icke de på 3dje året i skola hos Herren Jesus? Wåra folportöremafare få fina färdiga stundom på 6 weckor. De bli oc derefter. Och ändå blygs man ite att skyla fin okunnighet bakom deras rygg. Wittnar icke Paulus sjelf bäst om, hwad Guds Anda kan skaffa med en af lärdom full fatabur, hwarur Han tager nytt och gammalt? Och dessa Bibelförklaringar sedan, hwad de äro stundom förs skräckliga art höra pål man fan få höra sådana, der mår salighets grund, medel och ordning blifwa få framställda, att kyrka och samhälle, tro och christen dom skulle gå uns der, om det wore sannt, hwad skräflaren med fullan mun öste fram och med en twärsäkerhet, fom komme han nyss från Herren Gud sjelf med helt färska tidningar. Kunde dä icke desse andligen uppblåste, men fom komma i änglaöds mjukhet, förnedra fig derhän att läsa ett Capitel ur bis belen, såsom der flår, derpå ur Luthers, Arndts, Nohrz borgs, Rambachs, PMärtlerd, eller någon annan af wåra anderika författares skrifter, fjunga en psalm, läsa bes fanta böner och sedan skiljas åt i stillhet? Hwem skulle icke tacka Gud för sådane konventiklar? månne icke af detta bepröfwade ord skulle blifwa mer frukt, än af wår ra lekmäns swammel? När du, min Bror, med ditt ljusa förstånd, ditt fromma finne, icke märker ulfwen uns der fårakläderna, har jag blifwit än mer förskräckt för wår ställning. När nu dessa smygande lekmän, hwilka Höga wisan kallar räfwar som förderfwa wingården, hunnit undermina kyrkan, och hon blir en grushög, hwem bygger upp något i stället? Hwem skall förkunna ordet? Jngen will nu bli prest, för hånets skull oh det att, om han blir kyrkoherde en gång, torde hans stalldräng behaga taga hand om hjorden. Kan den förre leda saken till rätta, får dock drängen kärleken och hedern; går det illa, så att elden blir öfwermäktig, kastas på presten skulden och hatet. Hwem skall förwalta sakramenterna, unders wisa ungdomen, upprätthålla ordningen, när kyrkan, när prestembetet faller. Embetet är ju heligt, om än perfos nen, fom bekläder det, mången gång fan wara skröplig. För menniskors ögon synes prestembetet nödwändigt skola falla, när alla yttre stöd borttagas och otron och öfwers tron förenas i anfall emot dets men — Het är aruns