Gotlands tidning – 10 maj 1860, sida 2

DAT porroy. Swensken och Dansken. Karakteristik. Man har yttrat att Danmark år Skandinavernas sydland. Sceland är det egentligen. Det är samma yppighet, samma fullblodighet i den yttre wärtligheten, fom i Tysklands, Frankrikes och Jtaliens sydländer, ens daft under andra former oc) de nödwändiga inferänknins gar, fom läget närmare nordpolen föranleder. Man fer ingenstädes lummigare träd, en frodigare grönska än på Secland. Befolkningen har och en något sydländsk anda, bhwilket redan i spåkets mjukhet ger fig tillfänna). Fols fet, fastän af samma stam fom Swenskar och Norrmän, är till dem fom Sydtysken är till Nordtysken, fom Pros vengalen till Nordfransosen, fom Neapolitanaren till Mis lanesaren och Venetianaren. Swensken är stel och tyst, ofta stolt och fåfäng, fans ske hugfullare, manligare och djuptänktare än Dansken, men ojemn till lynne, brådskande eller trög i arbete, wans ligen missnöjd med det närwarande, grubblande på frams tiden, i botten allwarlig, men stundom flärdfull i sätt, jägtande efter ombyte i lefnadsställning, i famhållsinrätt: ning, i kroppslig utstyrsel, utan att alltid befinna, om det nya är ett bättre. Han är realist i få måtto, atti det idealiska har för Honom fällan wärde, men ide derut att han gerna tager skenet för werklighet. Så medgörlig han i många fall är, och få eftergifwande han blir på längden, är han dock i början granntyckt och har, till och med i skön konst, ett anspräk, såsom wore han i ostörd besittning af det yppersta på jordklotet. J wissa delar belåten med intet, är han i andra swår att tillfredsställa, önskar att representera, att lysa framför andra och förs behåller fig rättigheten att med en speglosa affärda en allwarsam sak eller med ett tadel hämnas på andras framgång. Han är, allt detta oaktadt, oftast i grunden ärlig och hedersam, har både hjerta och hufwnd, när det gäller, både kraft och tålamod, när han dertill uppfordras, är mäktig af flora uppoffringar och äjwen af flora idåer, när han tages på rätta sidan, hwilket tywärr ej alltid förckommit. Dansken är i många hänseenden annorlunda. En ans nan natur, en annan politisk utweckling och grannskapet med Tyskland har i mycket förändrat det ursprungliga lynnet. Dansken är wänligare, gladare, meddelsammare, tillgängligare än både Nordtysken, Swensken och Norrz mannen. Han har ett swagare sinnelag, en swagare hållning, men är jemnare och böjligare än fina ftamförs wandter i norden, mera belåten och anspråkslös, mera otwungen, är icke få ängslig öfwer hwad folket säger och låter i sin ordning grannen wara i fred för tal och klander. Han är ej få prydlig oh lägger på ytan törs hända för liten wigt, men är liflig och själfull, godlynt och poetiskt. Han har, i wida högre grad än fränderne uti norden, finne för både det idealiffa och fantaftiffa, har en smidigare och lifligare bildningsgåfwa. Danmark eger samtidens största namn i skulpturen och tragedien. Likjom Neapel och Wien äro det nationella lustspelets födelsebygder, är äfven Köpenhamn det). Der sins ett folklif. Frambringar ej hwarje sekel en Holberg, så kan det föda en Heiberg. Lyriskt stor kan Swensken wara, ty han kan wara poetisk för ögonblick, Dansken är det mera hela lifwet igenom. Swensken är wäl icke alldeles utan sinne för burlesken, men då skall den wara handgriplig och satirisk. Dansken fattar jemwäl den pos etiska burlesken, den godsinta, fritt spelande humorn och är deruti, både såsom författare och skådespelare, kanske lyckligare än någon ..... Utan att numera behöfwa af hwarandra något fruks ta, hafwa Danas och Sweas folk på odlingens och hus manitetens wäg sammanträffat, bytt handslag och med glädje igenkänt föreningspunkten i den uråldriga stam, som en gång förde Skandinavernas segerlycka kring Bus ropa. Det är ett fritt förbund mellan folken, bildningens seger på fördomarna, en rättwisa åt hjertat. J. E. Rydqvist. Danska uttalet är, såsom en hwar känner, ganska eget. OP sug Ucen aer flera biljud än danskan der äfwen d ofta