Gotlands tidning – 9 mars 1860, sida 3

1 ) ÖMT titttaldoe henne MeV den frågan: — Hwarföre gråter du? Hon lyfte upp hufwudet och swarade: — Sag är så hungrig, men jag törs icke gå hem. — Hwarföre det? — Jo, fi de tänka sälja mig, har Greta fagt. Barnet såg fig förskräckt omkring. Nu först betraktas de jag dess ansigte närmare och förwånades öfwer de res gelbundna dragen och den wackra cvala ansigtsformen. Det föreföll mig fom om jag fett det der anfigtet förr — men hwar, det kunde jag ite taga rätt på. Flickan såg på mig med en undrande min och fivarade: — Hag har inga föräldrar. — Aro de döda ? — Ahnej, jag har aldrig haft några, för jag lär wara tagen ifrån ett stort, stort hus, dit gummor bära sådana barn, fom ingen will ha. En smärtsam känsla gick igenom mitt bröst och jag sade helt sorgset: — Du är fåleded ett barnhusbarn? Sa, och derföre flå de mig, för jag har ingen, ins gen fom bryr fig om mig, och nu ha de fagt, att de skola sälja mig till den der swarta karlen, fom har en hel hop fula djur. — Hwad heter Du? — Sigrid, och jag fyllde sju år den 1 Maj. Här afbrötos wi af en gäll röst, som ropade Sigrid! Barnet darrade och smög sig bakom mig. — Hwar kan den d—a ungen hålla hus, sade rösten och en groflemmad qwinna fom fram ur skogen. — Lilla Sigrid är här swarade jag; hon har wisat mig wägen. — Ja, sådant har den satbytingen tid med; men wäns ta Di, jag skall flå dig, och dermed rusade qwinnan fram för att fatta i barnet. Jag gick emellan, och mes delst några rikodaler åt den uppretade qwinnan och nås gra allwarliga ord om att jag skulle klaga hos prosten, i fall hon slog barnet, lockades jag lugna hennes ondska och få henne stilla. Just som hon med en grinande min lofwade att icke straffa flickan för det hon warit så länge borta, fingo wi höra ljudet af en reswagn, fom fom ruls lande ut ät wägen. — Efynda dig oh öppna grinden, ditt kräk, det är den fremmande friherrinnan, fade qwinnan åt den lilla, som sprang allt hwad hon förmådde för att hinna före hästarne till grinden. Kusken i fin förnämhet ansåg fig icke behöfwa fakta farten, utan lät det gå friskt undan, i tankan att den der lilla trasiga ungen nog kunde fprins ga; men Sigrid war ett swagt barn, och under fina bes mödanden att hinna fram, snafwade Hon öfwer en sten och föll framför hästarne. Jag störtade fram, men i detsamma hörde jag ett skrik, och wagnen rullade öfwer den arma lilla warelsen. Qwinnan utstötte en ed, och jag upplyftade barnet, fom war sanslöst. — Hwad war det! frågade en qwinnoröst ifrån wages nen, och ett ungt fruntimmer lutade fig fram. Jag is genkände fröken Eva W—. Asynen af Eva, namnet Sigrid, flickans ålder, barnhuset, — allt återförde ögone blickligen minnet af samtalet, som jag åhört i parken på Åkerdjors för sjn år sedan. Gifwande wika för all den harm mitt hjerta kände wid hågkomsten deraf och wid åsynen af den lilla misshandlade warelsen, som säkert war samma barn, Eva dömt till en moralisk Död, fmwas rade jag: — Ni har kört öfwer Sigrid! Namnet Sigrid kom den fordna fröken Eva, nu den rika friherrinnan T—, att blekna; men utan att förlora fattningen, tog hon upp några sedlar och räckte dem åt qwinnan, som stod bredwid mig. — Förmodligen är det ert barn; tag detta till läkarewård. — Tackar allra ödmjukast, nådig friherrinna, fade får ringen, hwars ögon lyste af snikenhet och belåtenhet. — Lilla Sigrid är ide den der qwinnans dotter, us tan ett barnhusbarn, födt för sju år sedan den 1 Maj, inföll jag. — Stör, befallde friherrinnan, och wagnen rullade bort, för att föra henne till en lysande badort. Jag bar lilla Sigrid till kolarens fluga inuti skogen. Här förband jag skadan, fom ide war farlig, ehuru smärtsam. Jag fade qwinnan att om hon skötte flickan med omsorg och noggrannhet, få skulle jag Betala henne derför. Jag befökte dagligen min lilla skyddsling, hwars tåliga och milda sinnelag djupt rörde mig. Sjelf skaffade jag hens ne mjölk och bröd samt en sådan föra, att hon skulle kunna repa fig snart; ty jag hade beslutit att taga benz ne ifrån dessa menniskor, i hwars wård hon warit alt fedan hon blef uttagen ifrån barnhuset, och hwilka bes handlat Henne få illa fom möjligt. Jag wäntade blott på hennes fullkomliga tillfrisknande för att resa min wåg ech föra henne med mig. Dagen före min afresa gick jag till min lilla skyddsling för att uppgöra saken med den snikna och försupna kolarhustrun; men då jag trädde in i flugan fåg jag ite Sigrid. — Hwar är flickan? frågade jag. — Åy, käre herre, hon har följt med min bror, fom är konstmakare, oh han kommer icke igen på ett par mås nader; men herren behöfwer icke wara rådd att hon ffall 2 6. ta. få min hror är en myuycket sentitt PAT CL