Gotlands tidning – 9 mars 1860, sida 3

RADER Följatong: Ett Barnhusbarn. En teckning ur werkligheten, efter ett muntligt meddelande af en prestman. Af Fru M. S. Schwartz. Såsom student erhöll jag informatorsplats hos grefwe W-—, boende i en af Sweriges södra provinser. Greis wen hade en fullwert dotter och tvenne minderåriga fö ner. Strart efter min ankomst till Akersfors — så hette grefwens egendom — reste fröken till Köpenhamn för att belsa på en anförwandt derstädes. Wintern och wåren förgingo, utan att fröken Eva återkom; först wid mids sommartiden hade föräldrarne den glädjen att återse sin sköna dotter, som, under de månader hon warit borta, alldeles förlorat sin blomstrande färg och äfwen något af sitt glada lynne. Jag war då en lefnadsglad yngling, med hjertat öpvpet för alla intryck, hwilket gjorde att jag snart fann fröken wara älskwärdare än hwad fom war tillåtet för en informator att tycka; men jag fände fullkomligt det afstånd fom war of emellan, och behöll derz före för mig sjelf mina ömma känslor. Dock, wid tjugu år är man just ingen mästare att beherrska dem; och jag kunde alldeles ite afhålla mig ifrån att, få mycket sig göra lät, njuta af fröken Eva Wes sällskap och åsyn. En afton — det war omkring tre weckor efter hennes återkomst till hemmet — såg jag henne helt allena mans bra ned Åt parken. Jag tog min hatt, promenerade ef ter för att på någon sidogång genskjuta henne och således få en skenbar tillfällig anledning att tacka för mötet med henne. Just fom jag i denna lofwärda afsigt wek af på en gång, hörde jag rösterna af twenne samtalande. Jag stannade bakom nägra häckar och lyssnade; ty jag hade känt igen Evas röst, som yttrade dessa ord: — Flickan har således tillfrisknat? — Ja bewars, hon frodas så, att det war en lust och glädje att fe henne, swarade en röjt, fom tycktes tills höra en äldre qwinna. — Herre Gud, Dadda, få du talar; hade det ej ma: rit en wälgerning om barnet dött. Då hade allt warit utplånat och jag sluppit frukta för en upptäckt. — Kära lilla hjertandes, gråt ide; barnet är ju in: föpt på barnhuset och derifrån affördt på landet; fe här namnet och nummern på flickan. — Hvad will du jag skall göra dermed? — A kors, göm papperet; det kan ju hända i em framtid, att fröken will göra något för den lilla arma warelsen. — Jag göra något för henne — omöjligt; jag skulle ju derigenom gifwa anledning till hwistningar, och på min heder fölle då en ohjelplig skugga. — Å kors, fröken behöfde ju ite synas; jag kunde få uppdrag att se om den lilla och bistå henne. — Du, min amma! Tror du werkligen att man, iz fall du hade med barnet att göra, ej skulle gissa till allt: sammans. Nej, Dadda, flickan är död för of, och det bästa är att förstöra ända till namnet och nummern. Jag hörde att hon ref sönder ett papper. Jag hörs de äfwen amman göra några föreställningar och söta wäcka hennes medlidande med den lilla; men då började Eva storgråta ech anklaga amman för att wilja störta henne i wanära och olycka — anklagelser, dem amman icke uts härdade, utan lofwade att aldrig mera tala om barnet. Efter denna försäkran aflägsnade de fig. Jag gick fram till den mossbänk, hwaruppå de setat, för att samla mir na tankar och lugna mina upprörda känslor, ty det git bokstafligen omkring med mig. Det första fom träffade mina ögon war några pappersbitar, inkastade i en buske. Jag samlade ihop dem och läste: ÅFlickebarnet Sigrid, född den 1 Maj 18— af okända föräldrar; inköpt på barnhuset den 20 Juni under n:o 1127. Utan att rätt weta hwarföre, floppade jag bitarne i min wässficka. Sju år derefter uppehöll jag mig öfwer sommaren i norra Upland. Jag brukade om aftnarne promenera uts —