Gotlands tidning – 2 mars 1860, sida 2

Drussel. Öndependartc dUtjÅt Otånttites plan att återjå första Pariserfredens riksgränsor. Sällskapslif, föreningar, gillen, möten. (Forts.) Kunskapen, förståndet om speciella saker år hos mads san antingen blott en dunkel känsla eller en ytlig insigts aning i största allmännelighet; ty om man skulle något besluta t. er. om sjukwården i en provins, tjenar det till intet att då sammankalla en 50,000 menniskor, som blott göra buller, enär 3 eller 4 läkare med apothekaren weta derom mer än alla tusentalen tillhopa: så ock i hwarje annan speciell sak. Dock är det samhällets yttersta mål att alla dess medlemmar må winna allt bättre insigter i allmänhet; men när dessa högre insigter Blott finnas ins om de särskilta corpserna, föreningarna, måste ock massan af folket genom dessa uppfostras till allmänt begrepp och famfunbåstrefnad. — Nu är det få, att t. er. krigare eller sjömän (utan all ståndshögfärd) wanligen aldrahelst umgås och samtala med sina likar och kamrater. Men den särskilta kunskapen inom dessa föreningar eller brödras skaper behöfwer genom möten och samtal utwidgas och förädlag samt en högre och allmänneligare anda inom dem utwecklas, få att den ej må stelna i en skråmässig och ensidig trånghet, utan uppklarna till en allmännelig och ädel medborgarzanda och sålunda först blifwa nyttig och utbildande för samhället och sällskapslifwet i dess hels bet. — Derföre föreslå wi till samfundslifwets föryngs ring, att sammanträden, sällskaper efter gillen oftare måts te hållas inom de särskilta samhällets embetsfack eller brödraskaper. Så wille wi hår fe stiftade ett HandtwerEss förbund, Sjömanna-lag, ARrigsmanna-gille, Prefts sällskap, Stol-möåte, en BSandels:klubb, Embetss manna-förening, o. s. w. Der skulle då wid hwarje sammanträde under en ordförande diskuteras något af les damöterna framstäldt samtaleämne, hwilket, wäl wanligen waldt inom föreningens werffambhetå-ffer, också fritt måts te få wäljas af allmännare flag. Och på det att det ens skilta fact-fällftapet ej måtte ftadna i en skadlig enfidigs het, utan winna upplysning, stöd och medkänsla af det öfriga samhället, så skulle såsom deltagare ur andra fams fundsklasser dit få inkallas personer, dem man wisste dertill wara hågade. På dessa möten skulle man wånja fig att trifwas utan kortspel; men öl eller ett par glas punsch och tobak kunde der finnas att tillgå efter den egentliga diskussionen — Andtligen skulle det enskilta brödraskapet fluns dom mera offentligt framträda antingen med ett föredrag, en beråttelfe eller och med wissa uppgifna satser, framfaas stade till diskussion, då antingen flera för saken lifwade personer eller hela den bildade allmänheten skulle inbjus das till åhörare och deltagare. Det är wäl naturligt att wåra qwinnor då skulle få wara med! Alt detta kurs de lätt ordnas utan det ledsamma påhänget af kassor, res visioner, m. m., utan dessa ståtliga staber af embetsmän och nästan utan alla eller med högst ringa afgifter. Hwad, skulle man ha swårt att finna förmågor att åstadkomma dessa tal eller föredrag efter lida brist på tanfesämnen? Jngalunda; det wore att nedsätta oss fjelfwa alltför mycs fet och att inskränka det oinskränkta eller tankens ryma der! Nej, nej; blott något hwar wille lägga bort den bögre pretenfionen, denna lilla högjärdsdjefwul, fom flös rer all frid och oskyldig glädje på jorden. Det förstås, att föremålen för dessa offentligt anställda tanfeslefar skulle wäljas blott bland allmänfattliga, samhällsnyttiga och sedliga ämnen, och att allmänna humaniteten måtte bjuda det de föredroges och afhandlades inom gebitet af det skickliga, om möjligt lifligt och intressant, till glädje oh lärdom för åhörare och åhörarinnor och till spridande af ädel sinnesodling samt till stärkande af fofterlandss känslan. Utom det att dessa samtal i fak skulle inom den enskilta förbunds-fretfen werka lifwande, skulle det offentz liga uppträdandet i tal och diskussion wänligt fammans smälta fambhälls-flaferna derigenom att de färskilta ems betena eller stånden sålunda finge tillfälle att ådagalägga sina egendomliga kunskaper, swårigheterna af fina wärf och tydligen wisa deras wigt och wärde för samhället i allmänhet. Jntet är nu allmännare än att den ena fams hällåzmedlommen ide alls känner den andres infigter och åligganden och derföre ensidigt och argt ringaklar både honom och hans embete eller sosselsätning, en stygg fäns sla fom är moder till flånds-hat, Elaf:högfärd och fam: hällets wantrefnad. Utan denna kristliga medkänsla föt hwarandras bördor och wärde i samhällsordningen blir af de samboende menniskowarelserna alldrig ett samhälle i rätt mening. Tydligt är ock att sådana, enskiltare eller offentligare, möten, beråttelser och föredrag derjemte skulle hos alla klassen utbilda samhällsbegreppet, genom diffnds sionen bereda insigt och utvetla omdömet om allmänna förhållanden samt uppöfwa förmågan att i ord kläda sina tankar, få att ej, fåfom nu ofta, rådstugan är tom, pres sten och domaren stapplar på målet och riksmötet saknar öfwade talare i wåra wigtigaste fambhälld:-angelägenheter, och att conversationen saknar en behagjfull ledighet. Sås lunda skulle ja många anlag wäckas, flera förmågor till samhällets nytta utwecklas. Ja, hur samhällslifwande och nyttiga kunde då ej sådana möten och föredrag blifwa! J fordna tider funnos ju här gillden, der de olika famfunds-klaferna sammankommo, afhandlade offentliga ämnen och roade sig. Wår tid, som allt för mycket lås